Att vara barn i en vuxen kropp

När vi diskuterade försäkringar igår, apropå det att min bror körde in fingret i en sågklinga förra veckan, berättade min far om någon av hans tänder som slagits ut när han var liten. Jag uppfattade inte allt men en mening fastnade "pojken som ordnade så att tanden gick av, ja, det var ju hans försäkringsbolag som fick stå för kostnaden."

Det var en av de snällaste omskrivningar jag hört; "pojken som ordnade", det låter mer som en överenskommelse än något i stil med ett slagsmål.

På tal om det här med att bli gammal nämnde jag för en vän att jag emellanåt använder rullväska när matinköpen ska ordnas. I min enfald trodde jag att jag skulle få höra att det var okej och att jag inte alls behöver känna mig tantig för det.

Men ack så fel man kan ha, jag fick ett småelakt skratt och ett: "ja, då är du tant". Jag kom av mig såpass att jag inte ens kom på att hävda det otroliga i att jag skulle bli tant vid 22 års ålder.

Betyder min ständiga trötthet att jag håller på att bli gammal? Trodde inte att det var dags för det redan.

Men det är väl bara att acceptera att problemrynkan i pannan numera försiktigt låter sig anas även när jag inte är bekymrad.

Idag åkte min mor och jag till Gekås för att fylla varsin kundvagn med fyndvaror som i kassan blev otroligt dyra eftersom de var så många. När kassörskan skulle skicka mina sista varor ner till det där området vari man ska packa började hon kasta dem, det hade nämligen bildats en hög ända fram till henne. Min arma moder tvingades ducka och vara snabb för att få fatt i chipspåsarna innan dessa riskerade att krossas mot något hårt.

På vägen dit hamnar vi bakom en liten farbror som parerar i kurvorna, eftersom han håller den fantastiskt höga hastigheten 45 km/h, genom att för säkerhets skull ligga på fel sida vägen och så långt från diket som möjligt på sin egen sida. Min mor som annars är en lugn själ blir slutligen lite irriterad eftersom farbrorn som tror att han kör säkert är den största trafikfaran sedan Gustav V låg på vägarna. När hon ändå bestämmer sig för att köra om bromsklossen lägger hon därför med hela sin tyngd handen på tutan, vilken hon håller inne medan hon gasar förbi farbrorn som nästan är på väg in i vår bil från sidan eftersom vi nu befinner oss i en, tja kurva är väl att ta i, snarare mindre rak del av vägen. Sitt handlande förklarar hon sedan så här:
"Jag vågade inte släppa tutan för jag tänkte att han kanske inte hör något" säger hon halvt upprört, halvt roat eftersom jag är tämligen road av situationen.
"Jag använde inte blinkersen för han ser väl inget heller" tillägger hon och trycker gasen i botten.


Hos mormor och morfar finns sommaren kvar.

I lördags var jag på bröllop. När alla många massor av bröllopsgäster stod och väntade på brudparet som snart skulle komma glidande i en gammal Amazon står en liten pojke och rycker sin mamma i ärmen;
"Mamma, vem är det som ska komma?"

Ikväll ska det ätas bifftomat, 625 gram:

Vi hade fått bladlöss på balkongen. Gräslök visade sig vara det bästa de visste, vilket som tur var gjorde att de lämnade nästan alla övriga växter i fred, men vilket dessvärre innebar att gräslöken såg fruktansvärt, hemskt äcklig ut. Ett lager löss täckte varje strå och jag beordrade min syster och min bror att ta med nyckelpigor hem om de hittade några.

Karin hade igår tagit med sig fjorton nyckelpigor hem, en fest i frosseri inleddes och nu ligger trötta nykelpigor i sitt bajs i gräslökskrukan. Vi kanske skulle satsat på såpvatten ändå.

I Aftonbladets nätupplaga rapporteras det om diskussionen kring VM-medaljören Caster Semenyas könstillhörighet. Är inte det här det roligaste på länge?:
"IAAF:s talesman Nick Davies bekräftade på onsdagen att en utredning pågår mot Semenya, en utredning som ska bestämma vilket kön 18-åringen har.
– Men könstester är komplicerade och resultatet blir inte klart förrän om flera veckor. Vi har inga avgörande bevis i det här läget, sade Davies."

Hm, betyder det att hon är hermafrodit eller att ingen vågat se efter? Hennes föräldrar försäkrar i alla fall att hon är kvinna.

Åh vilken lycka att komma hem till sina föräldrar och inse att man missat surströmmingspremiären! Som dotter till en norrlänning får man utstå en del konstiga företeelser och acceptera att vissa ord uttalas konstigt. Surströmming smakar som tur är inte som det luktar, det smakar högkoncentrerat salt, varför man nu vill äta något som smakar så och luktar förfärligt har jag aldrig förstått men vi har alla våra underliga faiblesser starkt knutna till nostalgi och sentimentalitet. Som att jag kan få lust att plocka fram dockservisen och lite russin när jag kokat saft.

Varm hjortronsylt är däremot bland det bästa som finns och som liten var jag fantastiskt, otroligt, förfärligt avundsjuk på historien om farfars tama ren som gick in och ut ur huset som den ville. Det finns mycket fint uppe i ödemarken.

Ja uttalet var det ju: "schu schöschuka schömän assepterade sitrachonen". Det är kulturarv det, jag kanske skulle lära mig att prata västerbottniska istället för sydsamiska.


Är vi inte väldigt konstiga ändå? Mmm, jäst söndersaltad fisk, mmmm, möglig ost, mmmm, jästa druvor, mmm, mmmm. Ändå slänger folk allt annat så fort bäst före-datumet är passerat, men äter man vissa livsmedel, mögliga, jästa, illaluktande, så kan man lika gärna äta alla andra livsmedel som faller under den kategorin. Jag ska ha surgräddepremiär den 1 september (måste köpa grädde som ska hinna surna innan dess). Någon som vill komma?

Fast jag äcklas av tanken på att min bror och hans vän under sin jorden-runtresa rostade brödet för att det inte skulle synas lika tydligt hur mögligt det var...

Idag stötte jag på en vän till min pojkväns syster och hennes vänner. Dessa fyra glada ungdomar bredde ut en filt i Brunnsparken där de satte sig ner och spelade Fia med knuff, bredvid sig satte de upp en skylt med texten "Vi spelar på ert bröllop för 500 kronor".

Jag blev uppriktigt förvånad över att människor som gick förbi mest rynkade på pannan och funderade över om galningarna var rymlingar från någon anstalt. Och jag som trodde Göteborg var känt för ordvitsar...

Igår skulle det regna litegrand, i svenska mått mätt innebär detta dock att det regnar hela tiden, outtröttligt, ihärdigt och gärna lite snett emellanåt. Detta var alldeles underbart när man befann sig på Way Out West i tygskor.

Vi tyckte att vi tänkte till när vi ställde oss bakom en vattenpöl som trotsade de tjocka mattorna de lagt in i tältet vid Linnéscenen eftersom jag då hade en lite större chans att se något. Men ack så fel man kan ha, när Wolfmothers största fan kommer inrusande hittar han naturligtvis en tom yta ganska långt fram, och vad bryr väl han sig om hur mycket det skvätter när man hoppar? Han var säkert lycklig.


Wolfmother

Lily Allen hade en helt genomskinlig topp. Där var nakenchocken. Det som provocerar är, som Petter påpekade, att man känner sig fullständigt dumförklarad om hon tror att man ska tycka om hennes musik mer för att hon klär av sig. Någonstans där har väl poängen med att musicera försvunnit, är man inte hellre känd för att göra bra musik än att skapa skandaler? Det fungerar säkert på en del, men vi gick därifrån efter några låtar.

I torsdags började festivalen med klubbspelningar, eftersom min bror är ett lyckligt Rise Against-fan bestämde jag mig för att följa med för att åtminstone ha sett dem en gång. När jag pratade med Petter efteråt skrattade han åt mig och frågade om jag aldrig varit på punkkonsert förut - och okej, jag är inte van vid företeelser som crash pit och cirkle pit. Jag har bara hört min bror berätta med stor entusiasm och hes röst om gårdagens konserter.

Det här med crash pit alltså, en massa människor som bllir fem år igen och vill knuffas och det kan väl vara okej så länge de bara knuffar, och hoppar in i, varandra. Det kändes inte lika okej att flyga baklänges ner i stengolvet eller att få en armbåge i ögat eller att min fot är alldeles blå efter alla tramp och stamp på den. Efter en vecka på temat "tycka synd om mig själv" låter jag nu en bild på en söndertrampad fot vara det avslutande gnället.

Fastän jag hade trollspöt i hand på väg till Bergakungen för att se Harry Potter igår stannade spårvagnen på grund av fel i signalerna i Bellevue, fastän jag hade trollspöt i hand kom skyfallet medan jag sprang till Gamlestadstorget.

När jag tagit vagnen därifrån till Ullevi Norra och skulle springa sista biten kände jag att jag gett upp tron på magi.

Jag hann i alla fall fram fem minuter innan filmen började, men då hjälpte det inte heller att jag hade ett trollspö; kön till damtoaletterna försvann inte.

Idag går ingenting som jag vill. Någon annan har plockat kantarellerna jag med förväntan såg tränga upp ur jorden förra veckan.

Jag fick också veta att heltidskvoten förändrades från när jag gick med på att gå in som vikarie istället för att gå tillbaka på min ordinarie tjänst. Detta innebär i praktiken en lönesänkning eftersom jag måste jobba fler timmar för att få ut den lön jag hade fått på mina 75% som ordinarie, vilket kvinnan på lönekontoret dock inte ville erkänna, hon talade med nedlåtande ton om för mig att min lön inte alls sänks och att hon inte förstod vad jag menade. Får de verkligen göra så? De intygade ju, innan jag accepterade det, att jag skulle jobba på samma villkor och med samma lön som vikarie. Jag är så glad eftersom jag är en stenrik ung student som ändå bara jobbar för att ha något att göra, några lappar hit eller dit spelar ingen roll för mig. Jag är ju ekonomiskt oberoende vid 22 års ålder.

När jag kommer in till stan och ska förnya mitt månadskort går jag naturligtvis till Tidpunkten istället för pressbyrån eftersom man då även får ett värdehäfte. Trots att det är 25 nummer före mig och varken kunder eller personal har några som helst ambitioner att låta det gå snabbt står jag kvar, jag vill ha det där värdehäftet. När det äntligen, efter ändlösa minuter i värmen bland knuffande människor är min tur så är värdehäftena slut, jag glömmer till och med bort att fråga efter en ny ficka till kortet.

Eftersom jag har beslutat mig för att gå på bio ikväll antar jag att det vankas katastrof. Filmrullen brinner säkert upp. Fast det har jag faktiskt redan varit med om vid ett tillfälle.

Nu ska jag gå och bita i en kudde en stund, det bästa hade varit att ha ett piano men tyvärr har vi inget i lägenheten. Det låter alltid vackrare när jag är arg, ett känslotillstånd som är perfekt för musikskapande.

Det har varit otroligt mycket skriverier om Apolivareklamen och jag inser ju att jag själv bidrar genom att skriva om detta här och nu, men jag kan helt enkelt inte låta bli att fascineras av hur detta blåsts upp. Jag blev inbjuden till gruppen "Jag är rädd för tjejen i Apolivareklamen" och tyckte mest att det var lustigt att folk engagerar sig så i en reklam. Skönt att folk engagerar sig i saker ändå.

Men när jag av någon anledning, vilken jag nu inte kommer ihåg, var jag inne på Aftonbladets hemsida där jag råkar få syn på ett webbtv-klipp med rubriken: "Därför är du rädd för tjejen i Apolivareklamen" insåg jag till vilka löjliga proportioner detta blåsts upp. Plötsligt blev den roliga (smått ironiska?) gruppen på facebook fall för den "seriösa" journalistiken där det nu ska förklaras för oss varför hela Sverige drar upp fötterna från golvet när Apolivatjejen börjar sjunga i tv-rutan.

 

Skräckexperten och etnologidoktorn Jonas Danielsson, som jag uppfattar som en väldigt seriös människa, förklarar för reportern varför hon skrämmer oss och Aftonbladet visar på ett mycket pedagogiskt sätt vilka faktorer som påverkar oss:



För alla söndagsledsna svenskar som inte vågar slå på tv:n utan hellre vill unna sig ett litet leende vill jag varmt rekommendera ett besök på: http://www.aftonbladet.se/webbtv/nyheter/inrikes/article5612065.ab

Idag antog middagen något barbariska former eftersom det var kräftor som stod på menyn. Kräftstjärtar och klor studsade mot väggar och fönster och vätska från djuren skvätte över duken. Jag åt två och funderade på hur länge till jag kommer att äta kött. Som det är nu är det ytterst sällan, men jag anser mig vara något mer civiliserad än att sysselsätta mig med slafsande och skvättande från döda djur som stirrar på mig med tom blick.

Även om jag inte var den enda som var något skeptisk till spektaklet, också Petters syster Kajsa har svårt för det hela och har aldrig stoppat en "skalbaggesläkting" i munnen, så var det tydligt att de flesta njöt.

Vi hade i sällskapet även en söt flicka som numera är känd för att vid ett tillfälle ha utropat "Så mycket kött, så lite tid!" när hon fick syn på köttberget Petters käre far hade tillagat på grillen.

Jag kunde inte sova inatt, heller. Nätterna före och efter fullmånens entré på himlen innebär sömnproblem för mig.

Sömnen under natten som gick kan dock även ha påverkats av att en skalbagge tog sig in på mitt rum innan jag hunnit vira ner jalusin. Jag avskyr skalbaggar. De är äcliga, stora och de kryper för snabbt, alla förutom de där små bajsbaggarna som smyger fram som pensionärer utan skor på äldreboendet och är högst förvirrade, de är glänsande lila undertill och min syster och jag brukade följa efter dem när vi var små, klappa lite på dem, vända på dem och beundra det mörklila skimret. Tills vi fick veta vad de äter. Äckliga skalbaggar.

Jag låg alltså och lyssnade när den kröp, kröp, kröp, klättrade och ramlade, klättrade och ramlade. Vid ett tilfälle flög jag ur sängen och rev ut allt som fanns under den utan att hitta monstret. Jag lade mig åter i sängen och luftade benen utanför täcket tills jag hörde krafsandet igen, jag trotsade värmen och svetten för att slippa känna något komma krypande på mig och drog in benen under värmefilten. Vad som helst utom ett kryp som kryper på mig i mörkret.

Jag föreställde mig hur den skulle krypa upp på min kudde och sedan in i örat där den skulle bygga bo och lägga ägg, eller att den skulle krypa på mig överhuvudtaget. Äckliga, bajsätande kryp.

Ungefär så här stor var den, tror jag:


Bild från Naturhistoriska Riksmuseet

I ett barnprogram hörde jag i dag hjälten och hjältinnan göra följande uttalanden:
"Jag är cool" säger hjälten med tuff röst á la "reklamkillesnackarsnabbtochhäftigt" i sin glänsande sportbil och den smala hjältinnan med svallande hår som sitter bredvid tillägger:
"Jag är het men smart."

Fina barnprogram de visar nuförtiden.

Som jag tidigare nämnt behöver man inte åka till USA för att saker skall vara stora, denna tomat upptäcktes i föräldrarnas växthus. Kanske skulle göra en stekt grön tomat innan den hinner mögla på grenen som hallonen gör.

Det märks att det är rötmånad, inte bara på hallonen som möglar innan de hinner falla till marken utan även på kroppen som förfaller mycket snabbare. Det tror jag faktiskt att alla som tagit sommaruppehåll från träningen märker.

Om man inte har något bättre för sig kan man studera likheten mellan sin pojkvän och Austin Powers.



Jag tycker att detta är skrämmande och nu funderar jag på hur jag ska kunna pussa på någon som får mig att associera till den där typen? Tyvärr Petter men det går inte; "This sort of thing ain't my bag, baby."

Jag har nu tvingats acceptera faktum: jag är klumpig. En vecka utan blåmärken är en bra vecka, en vanlig vecka innebär alltså ett par sådana till följd av missbedömningar vad gäller avstånd till, exempelvis, bord eller trappsteg. Att gå in i bordskanter, eller som i Berlin, bli stångad i solar plexus av ett staket så att jag vek mig dubbel, är de värsta smällarna. De gör oftast fruktansvärt ont så därför föredrar jag faktiskt förnedringen man utsätter sig för när man ramlar i en trappa, senast inne på Akademibokhandeln i Nordstan. Om man inte räknar fall när man dansar, i sådana fall förtjänar nämligen även det i torsdags och de två igår att omnämnas.

Dessa fall har än så länge slutat lyckligt, jag har inte åsamkats några större skador men frågan är väl hur detta kommer att påverka mig i framtiden, jag tänker då på det här med lårbenshalsen som verkar vara varje pensionärs akilleshäl, jag kommer med stor sannolikhet att sitta i rullstol när jag är 65. Jag undrar om det är någon idé för mig att pensionsspara.


Från och med nu ska jag alltid hålla ögonen på var jag sätter fötterna.
En trygghet är ändå att jag uppenbarligen inte är den enda i släkten som är lite klumpig emellanåt (återkommer till detta), jag skyller på generna.

Trots att jag var pank som en kyrkråtta innan augusti ens tagit sin början fick jag chansen att uppleva U2 igår. Ett mycket studenvänligt band för övrigt, deras enorma scenbygge gjorde det nämligen möjligt att se det mesta av showen även om man satt utanför Ullevi. Paradoxalt nog, med tanke på bandets miljöaktivism, hade de världens största scen med lampor som lyste upp molnen som om det var självaste solen som låg bakom det hela.

Istället för att betala dyra pengar för biljetter satt vi alltså utanför Ullevi vid kanalen tillsammans med massor av andra fattiga eller snåla människor som ändå ville kunna säga att de upplevt konserten.

Det är lustigt hur man förknippar viss musik med vissa delar av livet, för mig är U2 barndomen, det var nämligen U2, Simon and Garfunkel, klassisk musik och Tina Turner som spelades i mitt hem när jag rultade omkring i blöjor.



Ett av Anton Corbijns fantastiska fotografier.