Att vara barn i en vuxen kropp

Igår skulle det regna litegrand, i svenska mått mätt innebär detta dock att det regnar hela tiden, outtröttligt, ihärdigt och gärna lite snett emellanåt. Detta var alldeles underbart när man befann sig på Way Out West i tygskor.

Vi tyckte att vi tänkte till när vi ställde oss bakom en vattenpöl som trotsade de tjocka mattorna de lagt in i tältet vid Linnéscenen eftersom jag då hade en lite större chans att se något. Men ack så fel man kan ha, när Wolfmothers största fan kommer inrusande hittar han naturligtvis en tom yta ganska långt fram, och vad bryr väl han sig om hur mycket det skvätter när man hoppar? Han var säkert lycklig.


Wolfmother

Lily Allen hade en helt genomskinlig topp. Där var nakenchocken. Det som provocerar är, som Petter påpekade, att man känner sig fullständigt dumförklarad om hon tror att man ska tycka om hennes musik mer för att hon klär av sig. Någonstans där har väl poängen med att musicera försvunnit, är man inte hellre känd för att göra bra musik än att skapa skandaler? Det fungerar säkert på en del, men vi gick därifrån efter några låtar.

I torsdags började festivalen med klubbspelningar, eftersom min bror är ett lyckligt Rise Against-fan bestämde jag mig för att följa med för att åtminstone ha sett dem en gång. När jag pratade med Petter efteråt skrattade han åt mig och frågade om jag aldrig varit på punkkonsert förut - och okej, jag är inte van vid företeelser som crash pit och cirkle pit. Jag har bara hört min bror berätta med stor entusiasm och hes röst om gårdagens konserter.

Det här med crash pit alltså, en massa människor som bllir fem år igen och vill knuffas och det kan väl vara okej så länge de bara knuffar, och hoppar in i, varandra. Det kändes inte lika okej att flyga baklänges ner i stengolvet eller att få en armbåge i ögat eller att min fot är alldeles blå efter alla tramp och stamp på den. Efter en vecka på temat "tycka synd om mig själv" låter jag nu en bild på en söndertrampad fot vara det avslutande gnället.