På äldre da'r
Men det är väl bara att acceptera att problemrynkan i pannan numera försiktigt låter sig anas även när jag inte är bekymrad.
Nej, nu är det hög tid för mig att faktiskt skriva en kommentar. Jag har följt din blogg alldeles för länge nu för att fortsätta i det tysta.
Jag avgudar din blogg. Så, nu var det sagt. Du skriver fantastiskt bra och jag sitter alltid med ett förnöjt leende i ansiktet efter att jag har varit här och läst.
Åh, tusen tack! Nu tror jag allt att min lilla rynka försvinner i all den röda färgen. Så glad blev jag. Eller generad, kanske skulle fortsätta med det så att rynkan inte är det första man ser när man ser mig. Dagens bästa idé tror jag bestämt.
Eftersom man, på både gott och ont, kan titta på sin besöksstatistik har jag kunnat se hur denna gjort ett litet dyk till den där nivån då det förmodligen bara är familjen och några andra som av barmhärtighet kikar in då och då. Detta har även bidragit till min slapphet i uppdateringen, men det ska från och med nu bli bättring på den fronten. Tack för uppmuntran, igen. :)
