Att vara barn i en vuxen kropp

Så här på hösten när alla andra människor verkar veta precis vad de vill göra med sina liv och flyttar får man faktiskt lite panik. Jag vet inte alls vad jag vill, men jag har tänkt ta tag i saken genom att säga till mig själv att jag ska jobba ett år till sen blir det något annat. Studier eller resor. Något annat än att bo kvar hemma och jobba med minimilön (försöka spara pengar) i hemkommunen när alla andra är ute och ser världen eller går på skolor. Jag trodde ärligt talat aldrig att jag skulle bli den som blev kvar. Jag trodde att jag skulle flytta efter studenten, det var bara det att när studenten väl kom visste jag inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra.
Men nu känns det skönt att kunna svara när folk frågar vad man gör att jag minsann också ska göra något som alla andra. Ska bara spara lite mer pengar först. Jobba ett år till. Om jag ska vara ärlig mot mig själv så vill jag nog kunna svara så för att inte känna mig som en loser (för att använda ett ord inom kategorin "engelska låneord som låter coola". Tänker på en gång då jag hörde en intervju med någon svensk b-kändis som först sa ett ord på svenska men sen rättade sig själv och sa det på engelska. Det är ju så, mina damer och herrar, när man är så där internationell så är det lätt att glömma ett sånt tråkigt språk som svenska. Eller? Oj, ursäkta den långa parentesen).
Hur som helst så ska jag göra upp en budget, så att jag inte gör av med min lilla lilla lön på saker jag tycker mig ha råd med. Jag får ju inte glömma bort att spara pengar när det är den ursäkten jag använder för att fortfarande bo hemma.