Att vara barn i en vuxen kropp

Har följt nyhetsrapporteringen kring trakasserierna mot familjen i Rödeby som fick en väldigt olycklig utgång.  Kammaråklagare Bengt Iwars menar att det var rätt att låta bli att åtala den skottskadade 16-åringen i september efter att han ofredat familjens 19-åring eftersom 16-åringen redan var dömd för grövre brott och åtalet ändå inte skulle göra någon skillnad. Vadå "ingen skillnad"? Det handlar om principer, om att människor som inte fått klart för sig vad som är rätt och fel inte ska få signalen att har man bara begått ett tillräckligt grovt brott så är det fritt fram. Alltså, det han säger är att om jag slår ihjäl någon och blir dömd för det så är det fritt fram att snatta. Man ska inte flytta gränserna för någon som redan handlar utanför marginalerna för vad man gör mot en annan människa, då är det desto viktigare att tala om att det personen i fråga håller på med inte är okej.
Överallt finns det människor som tror att de är tuffa när de går på någon, problemet ligger hos dem själva. Ungdomar hamnar i den här typen av gäng av olika anledningar, de kanske har det jobbigt hemma eller i skolan, ofta och särskilt när det gäller människor i den här åldern handlar det om att hävda sig. Att vara något. Högstadiet är en fruktansvärt jobbig tid, en massa hormonstinna ungdomar med växtvärk försöker reda ut vilka de är och de flesta är väldigt osäkra. Det är en oerhört känslig period och någon måste sätta gränser, det är i den här åldern man skapar sina egna värderingar, ifrågasätter och funderar över var man själv står i olika frågor. Då är det ingen bra signal från vuxenvärlden att säga att "eftersom du redan gjort så mycket dumt så drar vi ett streck över det där".
Om man bara hade försökt se det i ett större perspektiv hade de kanske insett att det finns ett offer också. Någon annan som får signalen att det är okej att de trakasserar mig, och förstår att ingen lyssnar. Tänk vilken frustration de måste ha känt. Inte konstigt att ingen vågar vittna i rättegångar och man aldrig värnar om offren.
I dagens samhälle har vi blivit väldigt fokuserade på att ta hand om våra kriminella, vilket ju är bra i och för sig, men vi har nästan glömt bort offren, och det absolut viktigaste, att förebygga våld och andra typer av förnedring. På ett mellanstadiedisco alldeles nyligen i min kommun fick polis tillkallas efter att två pojkar i sexan slagit ner andra barn, den ena hade även vid ett tillfälle använt ett tillhygge i form av en läskflaska i glas. Nu tror jag inte att det blev några allvarliga skador men ändå, ett mellanstadiedisco ska innebära danstävling, popcornkrig och nervösa blickar. Inte slagsmål.
Barn gör inte som du säger, barn gör som du gör.
Vi får hoppas att föräldrarna till dessa barn försöker ta itu med problemet så att ingen om några år så vackert ställer sig frågan "varför?" eller "hur kunde detta hända?". Många kan göra lite på vägen för att förhindra det, dessvärre anser de sig kunna göra så lite att det inte skulle spela någon roll och sen om och när det väl går illa vill ingen ta på sig ansvaret.
Allt vi gör spelar roll.