Att vara barn i en vuxen kropp

Nu har de minsann börjat särskriva också på vägskyltarna, i Veddige finns en skylt med texten Kommun parkering. Fint. Om folk bara sa en mening långsamt för sig själva skulle de snart inse vilka ord som sitter ihop, för ingen säger väl: jaaag skaaa ätaa kuul glass.

Om folket dessutom kunde inse att de och dem används på samma sätt som hon och henne, han och honom skulle en stor del av Sveriges befolkning framstå som en aning mer intelligenta.

Idag har jag fått bekräftat att man faktiskt lär sig hela livet. - Så, vad har jag då lärt mig idag? Idag har jag lärt mig att om man nödvändigtvis ska tävla om vem som först kommer till bilen får man se till att hålla sig på behörigt avstånd från sin motståndare, annars riskerar man att i språnget sparka denne på hälen vilket då också kan innebära att man stukar, eller bryter, en tå.

Ibland glömmer jag mig och undrar vad det är för hård, stor klump som sitter på min ena fot, när jag tittar ner ser jag dock att det bara är lilltån som blivit stortå och antagit en vackert blå nyans.



Eftermiddagen tillbringades vid havet där jag invalidiserad kunde ägna mig åt rekreation tillsammans med en av mina många systrar.


För övrigt avskyr jag hur Aftonbladet försöker ragga köpare genom att skriva "Han höll i sprutan" på löpsedeln och därigenom antyda att Michael Jacksons läkare hade ihjäl popikonen. Tragiskt.

Efter att ha suttit på en spårvagn full med chockade människor, mer eller mindre nyktra, som inte kunde prata om annat än Michael Jacksons död inatt kan jag inte heller tänka på annat.

Även om jag aldrig varit någon inbiten nörd finns det nog inte någon i min generation som skulle påstå annat än att Michael Jackson påverkat, inte bara musikhistoriskt, för hur många har inte som barn övat på moonwalk? Jag tror faktiskt att de som behärskade denna rörelse åtnjöt större respekt än skolgårdens största bråkstake. Det är förmodligen så att många av oss fortfarande står framför spegeln och mimar till Thriller eller någon annan låt samtidigt som vi försöker oss på det där.

Jag inser också att jag gått miste om något, jag har aldrig sett honom live och nu kommer jag lida resten av livet för att jag har försuttit min chans att se någon som betytt oerhört mycket för musiken vare sig man lyssnar på honom eller inte. Mina barn kommer att vara lika arga på mig för det som jag är på mina föräldrar för att de inte var på Woodstock, fastän mamma bara var tio år. Men jag var faktiskt inte gammal när Michael Jackson var som bäst heller...

Pappa fyller år idag, jag tycker att texten på hans tröja (bilden ovan) väl illustrerar mängden paket han fick, det är nämligen högst ovanligt att han får fler än ungefär tre. Oftast är det presenter som har med fiske att göra, dock inte nu, om man bortser från ett par stövlar, eftersom han fick en årsprenumeration på sin favoritfisketidning i julklapp.
(För övrigt lyder texten på tröjan så här: En arbetsdag = En förstörd fiskedag. D.v.s. en skitdag.)

Min bror fyllde 26 år i helgen, han fick inte någon björn, trots att den stod överst på önskelistan. Jag anser dock att det är sunt om barnen inte får allt de önskar sig, vi får ju inte skämma bort dem. Han borde gjort som pappa, inte önskat sig något och varit nöjd med ett strå smultron som varje vuxen låtsas vara, för då kanske han hade fått en liten grizzlybjörn att dela livet med.

Så här är det nämligen: det är när man är vuxen och slutar önska sig leksaker som barnpsykologin inte längre påverkar vilka gåvor man får. Då är det ändå för sent att uppfostra, allt hopp är ute så födelsedagsbarnen kan få hur mycket leksaker som helst, ja, allt de vill ha. Jag tror att jag just har överlistat systemet.

Jag önskar mig ingenting när jag fyller år. Det blir ingen önskelista, "jag har allt" tänker jag säga och le lite försynt fast egentligen vill jag ha en helig birma, en glassmaskin, bestick från Mema/GAB; Vasa, och en gryta från Le Creuset. Kom ihåg det.

I dagens samhälle där tystnaden är utotningshotad är det väldigt skönt om det är tyst när man ska sova. Det var det inte i natt, min mobil låg hos Petter och jag skulle sova hos min mor och far; för att jag inte skulle försova mig när jag skulle jobba idag lånade min kära mor ut sin väckarklocka modell gammal till mig.

TIck, tack, tick, tack, tick, tack.

För att inte tala om det faktum att man inte kan ställa den på minuten, den ringde en kvart innan jag tänkt gå upp med en signal som visserligen fick mig att inte välja snooze (som om det varit möjligt ändå) men som gjorde att jag vaknade av att jag satt huvudet i halsen, och panikkänslan höll i sig hela morgonen.

När katten är borta dansar råttorna på bordet
    När Petter sover blir nagellack på modet
När katten är borta gråter alla i huset
    När Petter vaknar gråter han över buset
När katten är hemma vill vi stänga och låsa
    När Petter gråter är det på naglar som är rosa

Jaha, så nu har myggsäsongen börjat på allvar, den kommer alltid med midsommarafton. Eller så är det tvärtom, först när det är midsommar inser man att det ska vara sommar och att man borde vara ute trots att det är kallt, fuktigt och fullt med svärmande blodsugare.

Jag har ett problem med myggor. Får jag ett bett svullnar det snart upp till en bula eller böld eller kulle eller kanske ett extra bröst på armen, det är visserligen inte så illa som för min syster när hon var liten; fick hon ett bett på handen så svullnade denna upp till en imponerande storlek som gjorde det omöjligt för henne att ens böja på fingertopparna.

Jag vet dock inte riktigt hur jag ska handskas med mitt problem, jag tenderar att se aningen deformerad ut med bulor överallt. Borde nog börja gnida in hela kroppen med illaluktande myggstift trots att det ibland tar emot. Vi lever ju ändå i ett samhälle där naturliga dofter är lika förbjudna som obehagliga varför någon som frivilligt luktar illa betraktas som socialt inkompetent alternativt lite dum i huvudet.



Mitt nästa bokköp.

När ska vi sluta romantisera den svenska midsommaren? Hur längesedan var det egentligen som vi hade sol på midsommarafton? 2005? Och före det?

När ska vi acceptera faktum och anpassa vårt midsommarfirande till det svenska sommarregnet? Det är samma sak med julafton, regn, regn, regn. Det enda man kan vara säker på när det gäller vädret i detta avlånga land är att det är samma väder på julafton som på midsommarafton, tio plusgrader och regn.

Så, när ska tomtens röda dräkt vara gjord regnkläder (som, om man nu vill bejaka de svenska traditionerna istället för coca colas, egentligen borde vara grå vilket är mycket mer passande med tanke på det svenska lynnet och det svenska vädret), när ska renarna få stövlar och små grodorna plaska i vattenpölar?

Det sista som lämnar en är hoppet säger man visst, men hur många gånger ska vår fantasi om sol och värme på midsommar, och snö på julafton knäcka oss? Blir vi inte alla väldigt besvikna när vi vaknar och inser att det regnar? Jag ska härmed bli realist; om jag lär mig att älska regnet kommer jag aldrig att bli besviken mer.

Petters nya kärlek är piprökning. Efter att i helgen köpt en pipa som snabbt passerade mig i popularitet har han nu suttit under kvällen och tittat efter älskling nummer två på nätet.

Jag bestämde mig för att bli vinfantast, jag tänkte att jag ska lära mig druvsorter, odlingsområden, smaker och allt annat som hör till om man vill bli en riktig nörd som världsvant snurrar på vinglaset och låter aromerna smeka flimmerhåren i näsan.

Problemet var bara att när jag anammade en av min pojkväns inlärningstekniker för att bli en riktig nörd, och letade mig in på vinexperten.se insåg jag att det kanske inte var så lätt det där. På denna fantastiska sida räknas de "vanligaste och mest kända" druvsorterna upp under respektive bokstav.
"Bra början", tänkte jag lyckligt och klickade på A. Där beskrevs ett tjugotal sorter, jag klickade på måfå på en annan bokstav och ett trettiotal sorter dök upp och så höll det på.
"Jag skiter i det här" tänkte jag slutligen bittert och bestämde mig för att jag åtminstone vet ungefär vilken typ av viner jag vill ha när jag vandrar in på Systembolaget.


Jag planerar nu att införskaffa någon av de här och sola mig lite i Petters nördighet; när vi båda röker pipa kommer han att vara den som håller låda om piprökningens historia, tobaksmaker, olika märken och hur formen på pipan påverkar rökningen, om den nu gör det. Ungefär så kommer det förmodligen att bli och jag kan sitta där och nicka instämmande som om jag redan kände till all fakta som vävs in i monologen.

En liten flicka blev väldigt förjust när hon fick syn på min piercing i näsan och pekade på den så att alla skulle se.
"Jaa, hon har en plupp i näsan" sa hennes pappa.
Hennes lillebror, ungefär två år, ville inte vara sämre, stoppade fingret i näsan och sa:
"Jag har också en plupp i näsan."

För ett tag sedan glömde min syster en kastrull på spisen och jag tolkade detta tillsammans med andra signaler under dagen som tecken på att hon är något disträ, varför jag frågade min mor om hon brukar vara det.
"Hon hittar ju i alla fall till köket när vi ska äta." säger mamma medan hon plockar med disken och fortsätter sen: "Jaja, men om hon inte kommer så kan hon ju ha..." hon funderar någon sekund: "gått vilse."

Det är lustigt hur man blir som ett barn så fort man kommer hem och hälsar på sina föräldrar, gårdagen var kämpig för min mor som fick ta hand om tre extra barn som borde vara vuxna.

Min bror till exempel, han har väldiga problem med att inte kladda ner överallt. Han åt morotskaka idag och efteråt fanns det smulor både på golvet och i hans hår. Han har dock varit sådan här ända sedan han var liten, då våra stackars föräldrar fick ställa in hela stolen i duschen efter att han ätit. Filmjölkstallriken hamnade nämligen allt som oftast upp och ner på huvudet.

Jag kan härmed konstatera att jag är något virrig: vid alla de tillfällen jag de senaste två veckorna tagit med mig min kappa har jag glömt kvar den vid ungefär 100% av dessa tillfällen. Jag har nu kört och hämtat kappan för tredje gången på tre dagar.

Ibland blir jag väldigt trött på mig själv, men jag skyller allt på att man blir som man umgås; det råkar nämligen vara så att min pojkväns syster är den typen som glömmer att hon kokar potatis, händer det något oväntat och konstigt med TV:n så är det troligen för att Kajsa sitter på kontrollen och hon har aldrig någonsin har med sig sin mobil därför att hon glömmer den. Det här är ganska snälla exempel, men jag ska börja anteckna och sedan ska jag ge ut en bok. Kajsa Kavat ska den heta.

Jaja, Einstein såg ju också lite galen ut.

Min kära mor var väldigt glad idag när hon frågade mig om jag visste vad som är så bra med att vara tant.
"Man får slåss med handväskan" säger hon innan jag hinner svara.
"Vet du vad som är så bra med att vara kärring? - Man får ha en tegelsten i den." Hon skiner upp som solen själv.


Bild från:
www.livsinspiration.se/htm/insiktskort.htm

Min bror har lovat mig att den dagen han disputerar i nationalekonomi ska han bära sin röda tröja med hammaren och skäran på under kavajen. Detta löfte tänker jag inte låta honom glömma.

Vi hade varit på födelsedagskalas och efter många om och men beslutat oss för att åka till Jonsborg och äta den veganska snabbmaten som får min bror att bli lycklig som ett barn. En intressant episod utspelade sig när vi väntade på spårvagnen hem, så, idag handlar det om hur man inte ska göra om man vill ge någon en komplimang.

"Du är så otroligt vacker" säger den något för fulle göteborgaren med bakåtkammat hår och en diskret ölmage, till en tjej som står bredvid oss medan han försöker hålla balansen. "Du kanske väger lite för mycket bara." Tillägger han och ett snett leende uppträder i ansiktet på den snede mannen. Han har ett och annat att lära när det gäller kvinnor.

Vi går av spårvagnen men kvar står en pojke, han är för rädd för att gå ner för trappan, han kramar bananskalet han håller hårt i händerna och ansiktet förvrids i förtvivlan när han börjar gråta. När hans mamma som redan klivit av uppmanar honom att gå ner så att han hinner ut innan dörrarna stängs tar han mod till sig och övervinner slutligen rädslan.

"Vad är det?" Säger en tjej i övre tonåren till sin pojkvän när bokbussen åker förbi busshållplatsen där vi står.
"Bokbussen." Svarar han.
"Vad har man på en bokbuss?" Säger tjejen och ser lite konfunderad ut.
"Böcker..." Säger pojkvännen tålmodigt.
"Vadå, kan man låna böcker på den då?" Undrar tjejen allvarligt.
"Ja."
"Men," hon skrattar till och fortsätter "vad händer när den åker iväg då? Var lämnar man böckerna?"
"På biblioteket. Eller på bokbussen." Säger killen torrt och tittar ner i marken, jag misstänker att han finner situationen något pinsam.

Som student är det väldigt inspirerande att titta på Scrubs där huvudpersonerna på grund av dålig ekonomi, till följd av studieskulder, stjäl toalettpapper och annat onödigt från sjukhuset.

Vi hade på morgonen blott en enda rulle hushållspapper som tjänade som något slags pappersalltiallo. Detta insåg jag att jag kunde råda bot på när jag gick på toaletten på ett café, de hade väldigt många rullar toalettpapper där inne och jag kände mig vild av berusning när jag tog en rulle och tryckte ner den i väskan.

Jag log för mig själv och tyckte att jag var en fantastiskt spännande människa tills jag upptäckte en konstig manick som stod riktad mot alla toalettpappersrullar. En kamera! De har fångat mig på bild när jag stal papper! När jag går ut genom dörren och förbi kassan kommer någon i personalen peka på min väska och fråga: "Tänker du inte betala för den där?" I två sekunder kände jag paniken och ångesten blockera all min så kallade intelligens. Sedan hittade de där hjärncellerna hem igen och jag gick ut från toaletten med rak rygg och dåligt samvete.

En aning nervös blev jag när jag skulle leta upp några papper i min digra pappershög och såg att det överst låg ett tomt kuvert istället för den räkning jag trodde jag lagt där. Att kuvertet som skulle slängas ligger i högen borde alltså innebära att räkningen hamnade i soporna. Duktig bror har tömt papperskorgen, duktig syster har tagit med den ut.

Jag har slutat att gå och dra på saker, det blir bara otroligt jobbigt att gå runt och försöka komma ihåg, och vilja glömma, allt man borde göra. Således bestämde jag mig för att omedelbart skicka iväg ett mail till företaget som vill ha sina pengar och förklara läget.

Mailet skickas och jag känner mig mycket tillfreds med mig själv när jag går in i sovrummet för att bädda. Väl där ser jag några papper som hamnat i en egen nybildad pappershög vid sängen, där ligger räkningen.

Jag skickar iväg ett nytt mail och förklarar att jag nu hittat räkningen, ber om ursäkt för min förvirring och hoppas att denna lilla "fadäs" blott blir ett trevligt inslag i deras arbetsdag.

Jag håller på att förbereda mig inför opponeringen på fredag men finner det nästintill omöjligt eftersom Petters katter tycker så omåttligt mycket om mig idag att jag inte tillåts göra annat än att klappa dem.

Har legat ute på gräset och läst och antecknat men ständigt blivit avbruten då katterna envisas med att lägga sig på mina papper för att bli klappade. I vanliga fall är det just detta jag älskar med katter, de har personlighet och man kan inte bestämma över dem hur som helst. Just nu är det detta jag tycker är frustrerande, varför kan de inte tycka om mig när jag har tid? Nej, då passar det minsann inte.

Men man saknar inte kon förrän båset är tomt, när flickvännen som befinner sig i högriskzonen för att utvecklas till en galen kattant, likt kvinnan i Simpsons, inte längre lockar och pockar då måste de påminna henne om hur fina de är. Åtminstone när de är hungriga. Personlighet som sagt; kallt beräknande, otäcka djur.