Att vara barn i en vuxen kropp

Jag kunde inte sova inatt, heller. Nätterna före och efter fullmånens entré på himlen innebär sömnproblem för mig.

Sömnen under natten som gick kan dock även ha påverkats av att en skalbagge tog sig in på mitt rum innan jag hunnit vira ner jalusin. Jag avskyr skalbaggar. De är äcliga, stora och de kryper för snabbt, alla förutom de där små bajsbaggarna som smyger fram som pensionärer utan skor på äldreboendet och är högst förvirrade, de är glänsande lila undertill och min syster och jag brukade följa efter dem när vi var små, klappa lite på dem, vända på dem och beundra det mörklila skimret. Tills vi fick veta vad de äter. Äckliga skalbaggar.

Jag låg alltså och lyssnade när den kröp, kröp, kröp, klättrade och ramlade, klättrade och ramlade. Vid ett tilfälle flög jag ur sängen och rev ut allt som fanns under den utan att hitta monstret. Jag lade mig åter i sängen och luftade benen utanför täcket tills jag hörde krafsandet igen, jag trotsade värmen och svetten för att slippa känna något komma krypande på mig och drog in benen under värmefilten. Vad som helst utom ett kryp som kryper på mig i mörkret.

Jag föreställde mig hur den skulle krypa upp på min kudde och sedan in i örat där den skulle bygga bo och lägga ägg, eller att den skulle krypa på mig överhuvudtaget. Äckliga, bajsätande kryp.

Ungefär så här stor var den, tror jag:


Bild från Naturhistoriska Riksmuseet