Fylletjejen på Systemet
Igår lade jag märke till något väldigt frustrerande när jag var på Systembolaget. Imorgon är det ju nyårsafton (årets höjdpunkt tydligen) och om jag vill köpa tio flaskor mousserande vin så är väl det min ensak och inget som någon ska höja på ögonbrynen för?
Det som får mig att reagera är att folk tittar på min korg, tittar på mig och tänker "jaha, fylleflicka där, vet din mamma och pappa att du sitter och smygsuper hela nätterna?" eller "jaja, här ska det supas tills hjärnan flyter ut tillsammans med spyorna".
Sedan, när de tittat på mig med förebrående ögon, tittar de på det medelålders paret med fem flaskor rödvin, sju flaskor vitt och fyra flaskor diverse starka drycker, ler och tänker, "åh vilken trevlig fest de ska ha".
Efter att ha lyssnat till många frammumlade ojanden och utstått många granskande blickar fick jag lust att ställa mig och skrika "jag ska ha riktig medelåldersfest med middag så lägg av!". Plötsligt inser man att alkisarna kanske går till systemet varje dag för att få vara lite mer anonyma. Inget konstigt i att köpa några öl.
Det som får mig att reagera är att folk tittar på min korg, tittar på mig och tänker "jaha, fylleflicka där, vet din mamma och pappa att du sitter och smygsuper hela nätterna?" eller "jaja, här ska det supas tills hjärnan flyter ut tillsammans med spyorna".
Sedan, när de tittat på mig med förebrående ögon, tittar de på det medelålders paret med fem flaskor rödvin, sju flaskor vitt och fyra flaskor diverse starka drycker, ler och tänker, "åh vilken trevlig fest de ska ha".
Efter att ha lyssnat till många frammumlade ojanden och utstått många granskande blickar fick jag lust att ställa mig och skrika "jag ska ha riktig medelåldersfest med middag så lägg av!". Plötsligt inser man att alkisarna kanske går till systemet varje dag för att få vara lite mer anonyma. Inget konstigt i att köpa några öl.
Att vara trevliga mot varandra
Idag var jag och hämtade ett paket och hälsade artigt på kvinnan som jobbade bakom disken, men hon lyckades undvika att titta på mig en enda gång under hela den tid hon betjänade mig. "God fortsättning" sa jag innan jag gick med min alldeles fantastiskt trevliga stämma (eller så trevligt jag kunde) och fick ett "mm" till svar. Snopen gick jag därifrån och hälsade på vägen hem på en äldre kvinna, eller tant om man så vill, som blev otroligt lycklig och förmodligen ville ta med mig hem utan att hon hann säga det. Jag var frusen och gick så snabbt det går med korta ben. Jaja, livet blir vad man gör det till och den äldre kvinnan är säkert en lyckligare människa än kvinnan som jobbade som postombud.
Samtal med en fyraåring
Igår hade vi julkalas hos min mormor och morfar. Min yngsta kusin Fred, en fyraåring som såg ut som Toker när han var bebis och fortfarande påminner en hel del om nyss nämnda figur, satt och ritade i sin nya målarbok. Av någon anledning kommer tjejer på tal.
"Tycker du om tjejer?" frågar min kusin Hanna.
"Nej" säger Fred bestämt. Sen tillägger han, på sin överartikulerade lustiga dialekt som får honom att låta ännu sötare, det är någon form av skånska utan de typiska r som skåningarna använder; "Jag tycker inte om fula tjejer, bara fina och coola tjejer."
"Hur är en cool tjej då? Är Maria en cool tjej?" frågar Hanna.
"Nä, bara alla tjejerna på mitt dagis" säger Fred utan att lyfta blicken från Nicke Nyfiken-bilden som han håller på att göra vackert röd.
"Hade hon varit cool om hon hade gått på ditt dagis då?" försöker Hanna.
"Hon kan inte gå på mitt dagis, hon är för gammal." Nu tittar Fred upp och tror nog att vi faktiskt är dumma på riktigt.
"Hur gammal ska man vara för att få gå på ditt dagis då?" Hanna ger sig inte.
"Man ska vara fyra och ett halvt, fem och ett halvt eller fem och ett dubbelhalvt."
Lite senare diskuterar vi färgläggningen av teckningen, vi har envisats med att katten på bilden är en gris och Fred är så frustrerad att han säger att om någon säger gris igen så får den inte titta på mera (här kan jag inte låta bli att lägga till att Fred senare på kvällen skulle få kasta gris i julklapp av mina föräldrar). Mitt uppe i konversationen stannar han upp och utbrister "Oj, jag skrattade så det kom snor ur näsan."
Bestämd men söt
"Tycker du om tjejer?" frågar min kusin Hanna.
"Nej" säger Fred bestämt. Sen tillägger han, på sin överartikulerade lustiga dialekt som får honom att låta ännu sötare, det är någon form av skånska utan de typiska r som skåningarna använder; "Jag tycker inte om fula tjejer, bara fina och coola tjejer."
"Hur är en cool tjej då? Är Maria en cool tjej?" frågar Hanna.
"Nä, bara alla tjejerna på mitt dagis" säger Fred utan att lyfta blicken från Nicke Nyfiken-bilden som han håller på att göra vackert röd.
"Hade hon varit cool om hon hade gått på ditt dagis då?" försöker Hanna.
"Hon kan inte gå på mitt dagis, hon är för gammal." Nu tittar Fred upp och tror nog att vi faktiskt är dumma på riktigt.
"Hur gammal ska man vara för att få gå på ditt dagis då?" Hanna ger sig inte.
"Man ska vara fyra och ett halvt, fem och ett halvt eller fem och ett dubbelhalvt."
Lite senare diskuterar vi färgläggningen av teckningen, vi har envisats med att katten på bilden är en gris och Fred är så frustrerad att han säger att om någon säger gris igen så får den inte titta på mera (här kan jag inte låta bli att lägga till att Fred senare på kvällen skulle få kasta gris i julklapp av mina föräldrar). Mitt uppe i konversationen stannar han upp och utbrister "Oj, jag skrattade så det kom snor ur näsan."
Bestämd men söt
Att bearbeta sin dockskräck
Jaha så då har man gått och blivit sjuk också, väldigt mysigt. Mit huvud är fullt av snor så om jag skriver konstiga saker så är det för att det strular med kommunikationen mellan hjärnhalvorna. Inte helt oväntat hade jag svårt att sova natten som var, jag låter som Darth Vader när jag andas så jag ligger ju där i mörkret och är lite rädd att han ska befinna sig i mitt rum. Tända en lampa tänker jag inte göra heller för i år tänkte jag vara modig och ha framme min dockängel över jul om jag tänder ser jag ju henne i det skumma ljuset. Obehagligt. Det är en väldigt fin docka som min farmor sydde kläder åt och gjorde iordning till en ängel, alla barn har fått varsin. Min har dessvärre tappat huvudet som nu sitter ganska ostadigt, man får inte knuffa till henne. Dessutom har jag under åren utvecklat en rätt så avancerad dockskräck. Jag kan ligga på kvällarna och få för mig att hon skulle vrida på huvudet och titta på mig med onda ögon. Jag kan också få för mig att en sån sak som att hon har tappat huvudet skulle göra henne extra ond, min vackra ängel. Dessa nätter sov jag knappt alls, sen slutade jag helt enkelt att plocka fram henne, hon fick ligga nerpackad i sin låda året om. I år beslutade jag mig för att en gång för alla ta itu med det här, och nu när jag sitter här på sängen känns det ganska otroligt att hon skulle anfalla mig. Jag kan nästan skratta åt mig själv, i alla fall nu när det är ljust.
För några år sedan såg Petter och jag en film som heter "You scream you´ll die", den handlade just om dockor och att utsättas så för sin värsta skräck fick mig att sluta titta på rysare, aldrig mer. Jag var helt förstörd efteråt och jag tror att det var i och med det här som min ängel inte fick komma fram vid jul. Jag har i alla fall klarat att sova ganska bra trots att hon är i rummet. I torsdags var det inte heller så lätt att somna, men det var inte på grund av dockor eller snor och hosta utan för att Petter låg och sjöng, eller väste är ett bättre ord, "Stilla natt" och "O helga natt". Jag kände mig i alla fall trygg när han låg bredvid, det var skönt.
På tal om obehagliga saker så tillagade min kära mor en kalkon på juldagen då detta hör till traditionen. När vi sitter i köket och spelar något spel som också är brukligt att sysselsätta sig med dagen efter julafton utbrister mamma "åh men titta det ser ut som att det ligger en bebis i ugnen!". Trevligt mamma, nu ser vi alla fram emot middagen.
För några år sedan såg Petter och jag en film som heter "You scream you´ll die", den handlade just om dockor och att utsättas så för sin värsta skräck fick mig att sluta titta på rysare, aldrig mer. Jag var helt förstörd efteråt och jag tror att det var i och med det här som min ängel inte fick komma fram vid jul. Jag har i alla fall klarat att sova ganska bra trots att hon är i rummet. I torsdags var det inte heller så lätt att somna, men det var inte på grund av dockor eller snor och hosta utan för att Petter låg och sjöng, eller väste är ett bättre ord, "Stilla natt" och "O helga natt". Jag kände mig i alla fall trygg när han låg bredvid, det var skönt.
På tal om obehagliga saker så tillagade min kära mor en kalkon på juldagen då detta hör till traditionen. När vi sitter i köket och spelar något spel som också är brukligt att sysselsätta sig med dagen efter julafton utbrister mamma "åh men titta det ser ut som att det ligger en bebis i ugnen!". Trevligt mamma, nu ser vi alla fram emot middagen.
Kul jod!
Jag skulle vara fyndig och skriva gul jod på ett paket till min syster men tänkte hela tiden på Kaaaarin så det blev visst kul istället för gul. Klantigt att misslyckas med ett dåligt skämt.
Min fantastiskt ambitiöse pojkvän hade slagit in ett paket stort som en baskagge, vilket jag nästan trodde att det var en stund, i kartong som han skurit till för ändamålet och massor av tejp och papper. Han är tejpfantasten nummer ett, har tejpat allt i alla tider. Som liten tejpade han till och med ihop sin favoritpinne som såg ut som en pistol när den gått sönder. Han fick ju inte leka med den typen av leksaker så får honom var detta en underbar tingest. I mitt stora paket fanns i alla fall två rottingpallar och i det andra paketet (för ja, jag fick ett till) fanns en av hans bilder inramad. Jag blev väldigt lycklig även om förtjusningen var snäppet svårare att dölja när jag såg hur stora mina paket var. Jag älskar nämligen överraskningar och blir egentligen glad för allt. Därför är oftast stunden innan man vet den bästa. Ungefär som med lotter, undersökningar visar att folk är som lyckligast innan de skrapat lotten. Förväntningar gör oss lyckliga. Jag tror att Petter blev glad för sina biljetter till Coldplay, om inte annat kan jag var det åt honom. Vi ska på Coldplay i augusti! Har man missat en gratiskonsert på Madison Square Garden när man faktiskt var där just den dagen så är man inte bara lite sugen på att ta igen det. Jag betalade därför de dyraste konsertbiljetter jag köpt trots att det står “begränsad sikt” på våra biljetter. Varför måste det stå på biljetterna? Där talar vi om att dämpa förväntningarna. Vi diskuterade saken igår kväll och beslöt oss för att köpa operakikare. Inte bara för konserten utan för att det är en rolig grej att ha om man älskar prylar. Det är lite snyggt att placera i en bokhylla bredvid andra antikviteter. För det är klart att de måste se antika ut, annars är det skit samma. Då får det vara.
Nu har vi stoppat i oss mat så att det räcker för några dagar och jag undrar just hur mycket större min magsäck kommer att vara efter alla julkalas. Jag tror inte att jag vill veta. Vi brukar ha varm saftsås som mormor gör, jag avskyr rent ut sagt den man köper i affären. Jag äter saftsås och ris á la malta istället för tvärtom, när jag var yngre brukade jag också ha för vana att slicka rent tallriken. Vi har liksom inte haft för vana att sitta snälla och tysta så fort det är jul, utan vänder på det hela och tänker att eftersom det är jul kan vi bete oss hur som helst. Slicka tallrikar, prata om kiss och bajs vid matbordet (inom den kategorin finns det tillfällen jag skäms över) och vara allmänt elaka mot varandra på ett sådär småmysigt sätt. Det sistnämnda hör nog även till vardagen.
Min fantastiskt ambitiöse pojkvän hade slagit in ett paket stort som en baskagge, vilket jag nästan trodde att det var en stund, i kartong som han skurit till för ändamålet och massor av tejp och papper. Han är tejpfantasten nummer ett, har tejpat allt i alla tider. Som liten tejpade han till och med ihop sin favoritpinne som såg ut som en pistol när den gått sönder. Han fick ju inte leka med den typen av leksaker så får honom var detta en underbar tingest. I mitt stora paket fanns i alla fall två rottingpallar och i det andra paketet (för ja, jag fick ett till) fanns en av hans bilder inramad. Jag blev väldigt lycklig även om förtjusningen var snäppet svårare att dölja när jag såg hur stora mina paket var. Jag älskar nämligen överraskningar och blir egentligen glad för allt. Därför är oftast stunden innan man vet den bästa. Ungefär som med lotter, undersökningar visar att folk är som lyckligast innan de skrapat lotten. Förväntningar gör oss lyckliga. Jag tror att Petter blev glad för sina biljetter till Coldplay, om inte annat kan jag var det åt honom. Vi ska på Coldplay i augusti! Har man missat en gratiskonsert på Madison Square Garden när man faktiskt var där just den dagen så är man inte bara lite sugen på att ta igen det. Jag betalade därför de dyraste konsertbiljetter jag köpt trots att det står “begränsad sikt” på våra biljetter. Varför måste det stå på biljetterna? Där talar vi om att dämpa förväntningarna. Vi diskuterade saken igår kväll och beslöt oss för att köpa operakikare. Inte bara för konserten utan för att det är en rolig grej att ha om man älskar prylar. Det är lite snyggt att placera i en bokhylla bredvid andra antikviteter. För det är klart att de måste se antika ut, annars är det skit samma. Då får det vara.
Nu har vi stoppat i oss mat så att det räcker för några dagar och jag undrar just hur mycket större min magsäck kommer att vara efter alla julkalas. Jag tror inte att jag vill veta. Vi brukar ha varm saftsås som mormor gör, jag avskyr rent ut sagt den man köper i affären. Jag äter saftsås och ris á la malta istället för tvärtom, när jag var yngre brukade jag också ha för vana att slicka rent tallriken. Vi har liksom inte haft för vana att sitta snälla och tysta så fort det är jul, utan vänder på det hela och tänker att eftersom det är jul kan vi bete oss hur som helst. Slicka tallrikar, prata om kiss och bajs vid matbordet (inom den kategorin finns det tillfällen jag skäms över) och vara allmänt elaka mot varandra på ett sådär småmysigt sätt. Det sistnämnda hör nog även till vardagen.
Kikärtor och julklappar
Världens bästa idé tyckte vi, när vi gav oss iväg till Ullared klockan nio imorse. Inte riktigt, insåg vi när vi väl var där. Första tanken är ju ändå att folk är hemma dagen innan julafton och förbereder inför den stora dagen. Lagar mat, städar, klär granen... Vi gjorde mycket av det igår eftersom vi på kvällen hade glöggmingel, därför hade vi tid för den här typen av shoppingrunda. Ja, så de som åker dit storhandlar väl i alla fall inte? Därför är det ju riktigt smart av oss att passa på att storhandla när det är lite folk där. "Hm... Var finns en ledig parkering?"
Relativit smärtfritt gick det ju i alla fall, efter några timmar står vi i kassan med vagnen full av konserver och en del choklad. Studenter som vi är passar vi ju på (den ena vegan) att köpa kikärtor vilket blivit en basföda i vårt hushåll. Vi inhandlade närmare bestämt 9,3 kilo. För vem kan motstå när det är halva priset jämfört med det i en vanlig mataffär? De som stod bakom oss i kön sträckte lite på halsen när konserverna åkte upp på bandet "oj, så många de har köpt...". Jaha, men tio kilo kött skulle ingen reagera på.
Ikväll ska Petter och jag byta julklappar, vi firar nämligen inte jul ihop eftersom vi inte är ihop på riktigt än. Vi har bara varit tillsammans i fem år. Nej förlåt, två. Petter kunde liksom inte låta bli att förbjuda mig att gå ut och titta i hans bil igår, som om det är något jag brukar göra bara sådär. Han är nog stolt över julklappen jag ska få. Herr Nyfiken letade dessutom i mitt rum efter sin julklapp. "Var har du min? Är den under sängen? Det ser ut som att det ligger något under sängen..." Jag vet inte vad mitt "jag har världens bästa julklapp till dig" gjorde för förväntningarna.
Skjutgalna kopojkar borde äta prozac, eller choklad.
Jag förstår inte vad det är för fel på mig. Jag fick vg på tentan, jag ska få extraknäcka som salsalärare till våren, jag får galna och roliga sms från Petter och det är snart jul. Men ändå är jag inte glad. Jag kanske skulle prova prozac. Fast å andra sidan verkar det ju inte funka så bra på andra sidan Atlanten. Där har de kommit fram till att bästa terapin är att skjuta någon. Ja, skjutgalna cowboys är vad de är. För tjocka för att orka lyfta rumpan från gungstolen på verandan för att slå någon på käften, så istället skjuter de på alla inkräktare, bögar skjuter de väl också.
Kanske är jag inte så glad för att jag var väldigt sugen på något chokladigt när jag kom hem idag. Det fanns en hel halv kladdkaka kvar igår. Det måste vara Karin som ätit upp den, hon som skulle vara nyttig. Tänk vilken makt choklad kan ha över någons liv.
Kanske är jag inte så glad för att jag var väldigt sugen på något chokladigt när jag kom hem idag. Det fanns en hel halv kladdkaka kvar igår. Det måste vara Karin som ätit upp den, hon som skulle vara nyttig. Tänk vilken makt choklad kan ha över någons liv.
Tidelag
Diskussionen kring förbudet av tidelag är ganska intressant, är det inte konstigt att man först nu funderar på att förbjuda det? Jag undrar vad det kommer bli för straff om man ertappas. Förr var det dödsstraff på tidelag, fast jag vet faktiskt inte varför man avkriminaliserade det... Kanske för att främja befolkningstillväxten. Intressant är nämligen att man, under den period man avrättade människor för häxeri i Sverige, avrättades fler män för tidelag. Är det någon mer som blir äcklad? Jag undrar förresten vem som bestämde att det inte borde stå med i historieböckerna för grundskolan och gymnasiet.
Mark, Sveriges metropol
Förra veckan hade vi fördjupning om demografi, efter att ha gått igenom befolkningsförändringar och stirrat oss blinda på diverse diagram fick vi en välbehövlig paus. Dagen efter frågade vår föreläsare vad vi tyckt om fördjupningen och sa något om att Lennart Palm tillsammans med Janken Myrdal och någon annan var Sveriges främsta på just detta område och att han har väl suttit länge och räknat bönder. Tänk hur roligt det måste vara att sitta och räkna bönder, pigor och drängar i gamla kyrkoböcker. Tänk också att det fanns 3200 församlingar i Sverige där prästen varje år skickade in nya uppgifter om födda, döda och dödsorsaker (de skulle också ange antal vansinniga och oäktingar). Tänk på att prästerna på 1600-talet skrev vackert, sirligt och totalt oläsligt.
Det jag egentligen hade tänkt nämna var faktiskt att vi efter en mycket välbehövlig paus skulle titta på utdrag ur en kyrkobok från 1619/1620 från Skephult. Skephult ligger alltså så långt bort man kan komma och sen till höger. Eller i min hemkommun Mark. En kommun som består av skog, skog åter skog och dåligt planerade samhällen utan centrum där det bor människor med konstig dialekt där man lägger till en massa konstiga ändelser på alla ord. Istället för att säga "hans morgonkaffe" säger de (okej, det här är vanligare bland äldre människor): "hansasa mörakaffe". Jag ska kanske passa mig för att döma Mark för hårt, det var faktiskt så att textilindustrin och industrialiseringen av Sverige tog sin början. Naturen är faktikst vacker och ibland föredrar man ju faktiskt träd framför människor så när jag hälsar på min mor och far är det med glädje (vilket givetvis har andra orsaker också) men de bor i skogen, bland ängar och bäckar och med en låg bergvägg bakom. Det är fint.
Jag kan ändå inte riktigt släppa att han pratade just om Skephult, och ska jag vara helt ärlig så var det försiktigt och med förhoppningen att ingen skulle se som jag räckte upp handen när han frågade om någon visste var Skephult ligger.
Det jag egentligen hade tänkt nämna var faktiskt att vi efter en mycket välbehövlig paus skulle titta på utdrag ur en kyrkobok från 1619/1620 från Skephult. Skephult ligger alltså så långt bort man kan komma och sen till höger. Eller i min hemkommun Mark. En kommun som består av skog, skog åter skog och dåligt planerade samhällen utan centrum där det bor människor med konstig dialekt där man lägger till en massa konstiga ändelser på alla ord. Istället för att säga "hans morgonkaffe" säger de (okej, det här är vanligare bland äldre människor): "hansasa mörakaffe". Jag ska kanske passa mig för att döma Mark för hårt, det var faktiskt så att textilindustrin och industrialiseringen av Sverige tog sin början. Naturen är faktikst vacker och ibland föredrar man ju faktiskt träd framför människor så när jag hälsar på min mor och far är det med glädje (vilket givetvis har andra orsaker också) men de bor i skogen, bland ängar och bäckar och med en låg bergvägg bakom. Det är fint.
Jag kan ändå inte riktigt släppa att han pratade just om Skephult, och ska jag vara helt ärlig så var det försiktigt och med förhoppningen att ingen skulle se som jag räckte upp handen när han frågade om någon visste var Skephult ligger.
Så här vackert är det hemma hos mina föräldrar (och nej det är inte samma himmel som syns överallt, den är vackrare där, faktiskt).
Mensa; sofistikerat eller nördigt?
Igår fick min syster sin medlemstidning från Mensa och i och med detta krackelerade min uppenbarligen ganska snedvridna bild av denna förening som en för välklädda intelligenta människor som diskuterar viktiga politiska frågor. Fram träder istället en bild av star wars-älskande nördar som sitter framför datorn och hackar sig in på servrar. På framsidan står nämligen en väldigt lycklig kille framför en darth vaderkostym och en stormtrooperkostym. I handen håller han ett lasersvärd och på tröjan står det: keep out of direct sunlight (vilket antyder datoranvändandet). Det hela blev genast väldigt lustigt och jag kan inte låta bli att även skratta lite åt det mensakort hon fått som man inte kan använda till något eller mailadressen som helt enkelt bara är kopplad till den vanliga. Jag vet inte, även om det är ganska tacksamt att göra narr av henne för det här, så är jag kanske bara avundsjuk. Jaja, jag har ju inte gjort testet. Men jag vet att om jag inte skulle klara det så skulle jag få höra det till och med när vi sitter på äldreboendet och gurglar fil. Min bror klarade nämligen också provet och i min familj är vi fullblodiga tävlingsmänniskor.
Ekorr'n satt i granen
Den passar ju inte rikigt in i något sammanhang här. Men bilder ska visst vara trevligt och en ekorre gör väl alla glada? Ett riktigt litet mördardjur.
Poängen med sport
Jag jobbade idag och var en stund på ett dagis, ute i kylan spelar barnen innebandy och det ena laget består av fem självsäkra små killar och det andra av två tjejer som sitter på målet. Nu hoppas jag verkligen inte att någon läser in något i könsroller här för då blir jag sur. Jag har nämligen en annan poäng: när en av fröknarna sa åt den ena flickan att hon skulle vakta målet så att inte bollen kom in tittade hon frågande tillbaka. "Varför ska den inte komma in i målet?" En fantastiskt bra fråga med tanke på att alla blev så glada varje gång bollen gick i mål och snäll som hon var tyckte hon att det var bättre. Inga cyniska tankar om att hon helt enkelt inte förstod poängen! Jag tycker att hon hade en poäng.
Lite senare befann jag mig framför nyss nämnda mål med ambitionen att faktiskt hindra bollen från att komma in (ställnigen var 7-1 till motståndarna) och en liten kille kommer fram till mig och säger: "Så bra du är, men du får flytta dig. Vi behöver ingen målvakt". Här ska tilläggas att han spelade i motståndarlaget. Barn är ärliga. Det är bra (eller roligt).
Lite senare befann jag mig framför nyss nämnda mål med ambitionen att faktiskt hindra bollen från att komma in (ställnigen var 7-1 till motståndarna) och en liten kille kommer fram till mig och säger: "Så bra du är, men du får flytta dig. Vi behöver ingen målvakt". Här ska tilläggas att han spelade i motståndarlaget. Barn är ärliga. Det är bra (eller roligt).
Mormor, morfar, tekniken och idoler
Ringde till min mormor och morfar alldeles nyss. Pratade lite med mormor och alldeles i slutet av samtalet hör jag morfar i andra änden av tråden säga "tack för att du ringde" och blev på så sätt påmind om hur fascinerad man kan bli av tekniken. Min mormor och morfar blev nämligen väldigt lyckliga när de insåg att de båda kunde prata i telefon samtidigt i varsin lur och gör detta allt emellanåt. Det roliga med det hela är att den ena ofta sitter tyst och lyssnar och först i slutet av samtalet inser man att det är någon mer som tar del av samtalet. Det är ungefär som precis innan man lägger på, båda två gör nämligen som i alla amerikanska filmer; när de har sagt det de ska säga lägger de på. Ibland står man där med luren i handen och jobbar sig igenom alla artighetsfraser som "ha det så bra nu då, hejdå" innan man inser att de redan lagt på.
Mormor och morfar är paret man vill vara när man är gammal, de tar hand om och oroar sig för varandra, när toaletterna gick sönder tog de varsin och tävlade om vem som kunde laga den först och bäst. Mormor har koll på släkten och är evig optimist, trots att hon har gått igenom väldigt mycket svårt så ser hon positivt på allt, hon har alltid en lösning och bakar dessutom de bästa tårtorna. Låter det som att idealiserar min mormor? Det gör jag, hon är min idol, min strävan vill bli som hon och se livet som hon ser det. Jag ska bjuda barnbarnen på tårta efter frukosten (som består av hemlagad sylt och fil, och ja, ordningsföljden talar om kvantiteten, och hembakat bröd). De fick stå ut med mycket, när min syster och jag kom med väskor fullproppade med leksaker (trots att vi bodde grannar) för att sova hos dem så skämde de bort oss ordentligt. Morfar spelade lika förvånad varje gång han kröp ner i sängen och vi hade gömt en hel mängd hårda leksaker mellan lakanen. Mormor lärde oss massor av nya bus men de kunde också säga ifrån när det blev för mycket. De säger alltid vad de tycker vilket är väldigt skönt då man ofta bara får höra det folk tror att man vill höra. Ja, jag ska bli som mormor när jag blir stor.
För övrigt, mormors toalett lagades med ett litet bildäck till en gammal leksaksbil och ett platthuvud. Det är tur att de har ett stort hus med många förråd för allt de samlar på sig. Mormor brukar säga att "städa och slänga, det får ni göra sen". Jag är faktiskt rädd att jag redan är en samlare... Men bara man har utrymmet och vett nog att spara rätt saker, som leksaksbilar och platthuvuden, så går det nog bra.
Mormor och morfar är paret man vill vara när man är gammal, de tar hand om och oroar sig för varandra, när toaletterna gick sönder tog de varsin och tävlade om vem som kunde laga den först och bäst. Mormor har koll på släkten och är evig optimist, trots att hon har gått igenom väldigt mycket svårt så ser hon positivt på allt, hon har alltid en lösning och bakar dessutom de bästa tårtorna. Låter det som att idealiserar min mormor? Det gör jag, hon är min idol, min strävan vill bli som hon och se livet som hon ser det. Jag ska bjuda barnbarnen på tårta efter frukosten (som består av hemlagad sylt och fil, och ja, ordningsföljden talar om kvantiteten, och hembakat bröd). De fick stå ut med mycket, när min syster och jag kom med väskor fullproppade med leksaker (trots att vi bodde grannar) för att sova hos dem så skämde de bort oss ordentligt. Morfar spelade lika förvånad varje gång han kröp ner i sängen och vi hade gömt en hel mängd hårda leksaker mellan lakanen. Mormor lärde oss massor av nya bus men de kunde också säga ifrån när det blev för mycket. De säger alltid vad de tycker vilket är väldigt skönt då man ofta bara får höra det folk tror att man vill höra. Ja, jag ska bli som mormor när jag blir stor.
För övrigt, mormors toalett lagades med ett litet bildäck till en gammal leksaksbil och ett platthuvud. Det är tur att de har ett stort hus med många förråd för allt de samlar på sig. Mormor brukar säga att "städa och slänga, det får ni göra sen". Jag är faktiskt rädd att jag redan är en samlare... Men bara man har utrymmet och vett nog att spara rätt saker, som leksaksbilar och platthuvuden, så går det nog bra.
