Att vara barn i en vuxen kropp

Jag tycker att det är väldigt konstigt att man, när man inte längre har öppet sovrumsfönstret om nätterna, måste springa runt som en bistungen höna och slå ihjäl myggor om kvällarna innan man kan somna. För vem kan sova till det där irriterande surrandet som talar om att någon gärna vill bitas, och de tänker inte bita snällt utan ge en kliande utslag som får det att se ut som vattkoppor bara man kliar tillbaka tillräckligt. De måste tycka att det är väldigt roligt.
Men det gör inte jag. Under tre veckors tid har jag jagat myggor. Igår var de åtta stycken. Jag har fått för vana att gå en vända i rummet för att leta upp dem och slå ihjäl dem innan jag hinner krypa ner så där skönt så att man ligger och funderar allt för länge på om man verkligen ska gå upp på jakt efter surrandet eller om man kan somna ändå. Det blir ju självklart alltid det förstnämnda för när man ligger där och funderar vaknar man alltmer och lyssnar alltmer. Ett sista tappert försök att glömma det hela är ju att dra täcket över huvudet och tro att man kan somna på det sättet. Varmt och kvavt, och med någon där utanför som bara flyger omkring och retas. Det är som om de låter så mycket bara för att reta upp en. Små hemska djur som vill provocera oss att slåss för att sedan slå tillbaka med sju stycken små söta bulor på rumpan där ingen (i alla fall om man tillhör det kvinnliga könet) vågar klia. Man får sudsa på stolkanter. Fast i och för sig, som om de skulle ha samvete nog att vilja provocera för att rättfärdiga sina otyg. De är nog illvilliga från födseln.
Jag funderar på om jag har ett myggbo under sängen, men jag har inte vågat titta av rädsla för att det faktiskt ska vara så. Dessvärre måste jag nog ta tjuren i hornen och göra det innan jag blir galen på riktigt eller i alla fall innan jag ska jobba tidigt nästa vecka, jakten vill ju gärna ta en stund och när man sen andfådd och uppretad lägger sig så lyssnar man en bra stund innan man vågar somna, vilket då kan vara svårt eftersom man är på spänn och hunnit bli helt klarvaken.
På tal om att somna under täcket så brukade min käre far berätta om monstret "Nånting" när jag var liten. Han tog små barn när föräldrarna inte var i närheten och pappa brukade leka med oss och säga "Nånting tar alla som är under täcket!", halvt fnissande och halvt vettskrämda lade vi oss ovanpå täcket, sen tog han alla som låg på täcket och vi lade oss under sängen. Så fortsatte det en stund och man visste att blev man tagen så blev man kittlad. Lekarna var väldigt roliga, ungefär som när pappa var haj och jagade oss genom huset, man skrattade hela tiden men kom ibland väldigt nära gråten när det ilade för mycket längs ryggraden. Men jag tror inte pappa väntade sig att vi faktiskt skulle tro att Nånting fanns på riktigt, att bakom lekarna fanns för oss blodigt allvar. När han skulle få sina busiga små flickor att sova så sa han att vi skulle vara försiktiga, för Nånting kunde när som helst och utan förvarning dyka upp i fönstret och fick han då syn på två söta små flickor som låg vakna så skulle han komma och ta dem. När pappa hade gått sa jag till min syster att vi var tvugna att lägga oss under täcket så att Nånting inte skulle se oss, så där låg vi och svettades. Till slut blev rädslan övermäktig och vi började gråta. "Jag vill upp Maria!, jag är varm!" grät min syster. Men jag försökte trösta henne och sa åt henne att ligga kvar så att inte Nånting skulle komma och ta oss. Där låg vi under täcket, varma och med fuktiga kinder, tills vi somnade.
Jag kan meddela, för den som oroar sig, att jag inte fått några bestående men av händelsen.

Igår var jag ledig och tänkte att jag skulle vara lite duktig och ta en morgonpromenad, det är en sån sak som är lätt att tänka att man ska göra när man vaknar men som sen blir väldigt jobbig då man inser att man måste ta sig upp för de långa backarna innan man kan njuta av promenaden. Men fast besluten att stärka min karaktär gick jag i alla fall ut. Det var bara det att när jag väl kommit upp i skogen fick jag syn på kantareller i diket och förbannade mig själv för att jag inte hade med något att plocka i. Jag tog helt enkelt av mig jackan, höll ihop den i ändarna och fyllde den med läckra kantareller. Jag irrade runt länge, så länge att jag utan att märka det hade hamnat längre bort än jag gått förut. Det var först när jag fick syn på en ovanlig gränsmarkering som jag insåg detta, de hade nämligen placerat ut en av de där vita vägstolparna mitt i den täta granskogen. En ganska lustig syn.
Jag höll mig i närheten av den men som det så lätt blir, när man plockar svamp och har huvudet på marken, gick jag runt i cirklar och hade till slut helt tappat orienteringen. Jag hade ingen aning om vilket håll jag kommit från, och plötsligt var tystnaden inte lika trevlig. Tittade mig omkring efter något som kunde hjälpa mig lista ut väderstrecken, scout som man är, men inget. Började bli lite nervös och kände att jag inte hade någon lust att trycka mig fram med armarna över huvudet mellan täta granar för att sedan upptäcka att jag gått åt helt fel håll. Efter en stund kunde jag skymta himmel mellan trädtopparna på ena sidan, trädlinjen bakom var något lägre. En väg. Åh, så skönt, nu är det bara att bära hem all svamp. Men icke, jag kom till en igenvuxen skogsväg som jag inte alls kände igen. Men trots detta och det faktum att mina skor var blöta eftersom marken var så fuktig tappade jag inte modet, för på andra sidan skogsvägen växte de största trattkantareller jag sett. Jag plockade som besatt och vid det här laget höll svamparna på att trilla över alla kanter på min jacka. När jag sen sönderrispad hela jag, efter åtskilliga slagsmål med riviga grenar, tittade upp satt jag alldeles vid diket till grusvägen jag kommit från.
Jag kom hem till slut och vecklade upp jackan i köket, kantarellerna utgjorde en vacker kontrast mot det röda manchestertyget, tio liter hade jag burit hem. Men jag var inte lika glad när jag satte mig att rensa som på kvällen då doften av smörstekta kantareller spred sig genom huset. Då var det värt att gå vilse för, att inte hinna göra något av det som stod på min att göra-lista, för inte mycket går upp mot färsk svamp med massor av äkta smör, salt och persilja.