Att vara barn i en vuxen kropp

För några veckor sedan firade vi att min mor levt i 50 år, mycket trevligt men kanske också en aning ångestladdat för henne att döma av att hon hela veckan innan dagen D avslutade sina sms med "mamma, 49 år".

Det var otroligt mycket människor överallt så det är inte så konstigt att min yngsta kusin blev lite trött, han började tjata på sin far och sa på sin rungande skånska fast utan skånska r: "Om vi inte går nu så visar jag kalsongerna".

Jag tyckte att det var en rolig kommentar och ett fyndigt hot; tänk vilken chock alla vuxna människor skulle få om en välklädd liten gosse ställde sig och drog ner byxorna för att han inte fick åka hem.

Det visade sig att han inte syftade på sina egna kalsonger, när han tyckte att fadern tog för lång tid på sig med avskedet hängde han sig helt sonika i sin fars byxlinning. Lyckligtvis undslapp festsällskapet en potentiell smärre skandal; fadern hade varit förutseende nog att spänna åt skärpet ordentligt.

Uttråkad, är förmodligen det bästa ordet att använda för att beskriva mitt känslotillstånd när jag igår satt på spårvagnen. När två tjejer satte sig bakom mig blev min resa plötsligt mycket trevligare och jag hoppades att mitt stora leende inte skulle speglas i rutan men insåg snabbt att mina tänder inte är så vita att de bländar. Skönt.

"Aa, asså, aaa. Han är ju typ värsta fjortisen fortfarande. Aa, han har typ jeansen innanför strumporna å så asså." Tjejen som talat suckar och tillägger med trött och vuxen ton: "Aaa, fjortis, fjortis, fjortis, fjortis, fjortis, fjortis... "

Ett annat trevligt uttryck man kan använda om man inte gillar tystnad i en konversation är tydligen: "Asså fatta ändå typ såhär ball."

Jag är en gam. Eller hök eller vad man nu vill kalla det. Ställde klockan lite tidigare än vanligt bara för att kunna åka in till stan och handla på Indiska när de hade morgonöppet med 20% rabatt. Glad blev jag och passade på att köpa sådant jag gått och fantiserat om de sista två panka veckorna innan csn.

När jag ändå var där och klockan började närma sig tio fick jag den briljanta idén att köpa en flaska vin till födelsedagsbarnet som imorgon skall firas med pompa och ståt. Det är bara det att om man ställer sig utanför Systembolaget kvart i tio har man sällskap av ett dryga femtiotal människor, en del med lite ryckiga rörelser, andra mer diskreta, alla med kraftig abstinens. Jag hade redan bestämt mig för vilket vin jag skulle köpa så det gick snabbt att hämta en flaska, men när jag går till kassan är det redan långa köer. Jaha, de hade också redan bestämt sig för vad de skulle ha och skyndat sig till kassan för att så snabbt som möjligt kunna korka upp och skåla för livet.



(Foto: Expressen)

En annan lustig sak med denna torsdag är att dagens absolut största nyhet tycks vara att hela svenska folkets blivande make har fått en ny njure. Allvarligt sjuk skanderade Expressen medan andra fokuserade på att Kronprinsessan varit bortrest under operationen. Stackars, stackars Daniel. Jag är varken snyftande rojalist eller ironisk. Jag menar det, genom att göra en njurtransplantation till landets största nyhet trots att det inte råder brist på vettigare saker att skriva om blir han förlöjligad. Stackarn.

Nej, det är inte frost.
Det här är en hyllning till lathet, en hyllning till smutsiga fönster.

PS. Till de ansvarigas försvar måste jag tillägga att det bara ser ut sådär när solen står i ett visst läge. DS.

Nu är jag så trött att jag måste kämpa för att hindra ögonlocken från att falla ner och därmed huvudet att lossna från kroppen och rulla iväg eftersom jag misstänker att detta skulle vara en högst otrevlig upplevelse.

Apropå trötthet kommer jag att tänka på hur skönt det är att ligga i sängen, och hur gärna Petter ligger kvar på morgonen fastän jag gått upp. Han brukar väcka mig och tvinga mig att gå upp för att sedan bre ut sig i sängen och le ett belåtet leende.

Fantasin flödar när det kommer till knep från hans sida för att ligga kvar och från min sida för att dra honom ur sängen. Jag har faktiskt provat några gånger att bokstavligen dra honom ur sängen vilket fungerar, men inte om man skrattar, är kissnödig eller nyvaken. Hopp och skuttlekar eller att hålla en mobil vid varje öra, med soundtracket till Pick of destiny i den ena och Frank Zappa i den andra, fungerar också.

Jag har funderat på hur långt man kan gå, om det verkligen skulle vara okej att knäcka ett ägg i hans panna eller inte och jag har än så länge kommit fram till att jag är lite för feg för det. Gör man det inte rätt så blir det morgonhumör till på eftermiddagen.

Han har nu ett nytt knep för att slippa vakna, hemmafixaren Petter har skaffat ögonskydd för att slippa vakna av morgonljuset. Mycket praktiska sådana.

Jag tror inte att jag har insett förrän nu hur mycket jag påverkas av min pms. I lördags när Petter och jag var i stan blev jag jätteledsen över en sak som jag i efterhand inser var både långsökt och direkt löjlig.

Jag har kommit till en ny skrämmande insikt, Petter och jag har varit tillsammans så länge att vi avslutar varandras meningar, tar efter varandras kroppspråk, uttryck och tankar och resultatet av detta är att vi kan känna oss ensamma tillsammans på samma sätt som en enda person känner sig ensam.

Vi har identifierat oss så mycket med vår relation att vi inte längre är två utan en, en ensam och socialt utsvulten själ som desperat har försökt få tag i vänner som skulle kunna träffa oss idag.



Vi är även sympatifula med varandra. Det är en hårfin skillnad mellan kärlek och galenskap.

Jag har nu förstått hur det känns att bli oskyldigt dömd när indicier pekar tydligt mot något utan att det nödvändigtvis är så; jag hade lagt en ansiktsmask vilket jag emellanåt får för mig att jag har tid och lust med, och stod och gjorde rent rakhyveln som jag använt till benen när jag duschade, när min bror kliver in och utbrister:
"Åh, ska du raka hela ansiktet? Skägg i pannan alltså, det har nog inte ens jag."

I vilken amerikansk domstol som helst hade jag dömts till att heta skäggiga damen eftersom bevisunderlaget där inte måste vara så starkt och indicierna pekade mot att jag faktiskt tänkte raka hela ansiktet. Efter denna insikt lider jag med alla som blir dömda på sådana premisser.

Jag hade tänkt använda det slagkraftiga argumentet att om jag verkligen behövde raka pannan hade det bara varit att titta lite närmre för att se hur mycket hår som fanns under krämen och som skulle falla offer för rakbladen, men jag insåg att risken finns att det faktiskt skulle gå att hitta päls under det vita och valde därför att vara tyst. -Särskilt med tanke på att Petter antytt att jag är hårig i hela ansiktet och dessutom, när min bror berättade om händelsen, gick fram och inspekterade mitt ansikte. Har han aldrig tittat på det förut?! För mer information om detta ämne hänvisar jag till inlägget "kärleksfullt telefonsamtal".



Det där kan vara jag om några år. Har hört att skäggväxten ska gynnas av att man gnuggar in ansiktet med chili, kanske skulle prova, satsa fullt ut på att skaffa skägg.

Idag har det snöat i Göteborg, igen. Det är tydligen popplarna som blommat otroligt mycket och vars frön får det att se ut som att det snöar eller som att det brinner någonstans och regnar aska.

Jag har tyckt att det hela varit väldigt vackert tills jag upptäckte att lådan där jag sått sallad, som jag med stor lycka och moderlig kärlek tagit hand om när de första trevande gröna bladen under en veckas tid sökt sig uppåt genom jorden, inte innehåller någon sallad.

Det är nämligen samma små gröna blad som kommer upp bredvid tomatplantorna; popplar, och de kommer i mängder.

Jag måste tillstå att min odelade förtjusning över snöandet fick sig en knäck och att jag nästan börjat avsky att det finns poppelfrön överallt, jag hittar dem till och med i lägenheten, överallt, de där små parasiterna.

Min käre far tyckte väldigt mycket om att luras lär jag var liten (det gör han än idag men med äldre barn är det inte lika lätt att lura i dem vad som helst).

Jag tänkte dela med mig av ett minne jag har från min barndom, men måste först gardera mig lite för att skydda min far; det här är inget jag har lidit av. Så, då var det gjort.

Vid ett tillfälle talade han om för mig att jag var adopterad. Nu tycker man kanske att det låter som något som kan vara traumatiserande om man skämtar om det men jag blev faktiskt glad. Jag blev jättelycklig och frågade var jag kom ifrån, om det var Argentina, vilket jag innerligt hoppades eftersom jag tyckte att det var ett så fint namn på ett land.
"Ja" svarade pappa, "du kommer från Argentina".
Yr av lycka sprang jag ut i köket och talade om för resten av min familj att jag var adopterad och kom från Argentina. När alla vek sig dubbla av skratt slutade jag le.



Snälle pappan ställer alltid upp, här ska han laga min lillebrors trasiga macka med trälim.

Under tiden jag jobbat med min uppsats har jag insett hur fruktansvärt naiv jag varit, rasismen har alltid behandlats som något främmande och inställningen har varit att alla vet bättre än att ta ställning för en sådan ideologi; ändå går folk omkring och hyser rasistiska åsikter (i och för sig inget nytt).

Vad som skrämmer mig är att det fortfarande, trots att rasbiologin avfärdats, finns bildade människor som argumenterar för denna teori. Rasismen har blivit så avfjärmad från det normala att folk bara skakar på huvudet och tar för givet att alla rasister bara är mindre intelligenta, dumma i huvudet kan man ju tycka att de är, men det finns de som är intelligenta och bildade som förespråkar apartheid och vit makt. De som anser att de svarta är en egen, lägre stående ras med särpsäglade drag som står i motsats till den vita mentaliteten som får stå för alla bra egenskaper.

Genom att ignorera att den här typen av rasism existerar tillåter vi att den växer, genom att alienera rasismen motarbetar vi inte fördomarna. Vi måste börja med fördomarna, inte etiketten vi satt på dem.

Det är ovanligt att någon öppet kallar sig rasist men det betyder inte att allt är frid och fröjd. Rasismen genomsyrar vårt samhälle och jag har stött på otroligt många rasistiska bloggar under arbetets gång där ingen protesterar, där massor av människor håller med i slagord som är som hämtade från en lynchning.

Det är skrämmande att se hur detta växer samtidigt som vi bara skakar av oss det med en axelryckning och tror att det bara är ungdomar som hamnat snett. För det första är det inte bara ungdomar, för det andra är en del av dem, som nyss nämnt, bildade, och för det tredje går vi alla omkring med fördomar och många blir mer rädda om de möter en mörkhyad kille än en ljushyad på kvällen.

Så, hur tar vi itu med problemet? Till att börja med borde barnen i skolan lära sig lite om andra världsdelars historia och då syftar jag inte på européernas historia i dessa världsdelar utan afrikanernas historia till exempel. Läsa lite om de kulturer som existerade där före européerna kom dit; inga barn känner till Stora Zimbabwe, Mali eller Ghana.

Genom att inse att européerna inte förde civilisation till dessa människor har man tagit ett steg på vägen. De vitas herravälde över de svarta var inte berättigat, och även om en sådan sak aldrig skulle sägas rakt ut så antyds det när det talas om Afrika som att det blev civiliserat, och än värre, pacificerat av européer.

Det finns massor att lära för dem som undervisar i historia, till att börja med borde de läsa Mai Palmbergs böcker om hur Afrika behandlas i läroböckerna. Sedan 1992 granskas inte svenska läroböcker vilket innebär att barnen kan lära sig precis vad som helst i skolan som om det vore sanningar; vilket barn ifrågasätter det som står i en lärobok?

Vi måste jobba hårdare på att utrota fördomarna, afrikaner är inte lata, det finns lata afrikaner på samma sätt som det finns lata européer men det betyder inte att alla är det. Denna fördom var en av dem som spreds under imperialismens era därför att man tjänade på ett sådant påstående (och gör det än idag) eftersom man kan hålla lönerna nere.

Det äkta Afrika är inte hyddor och landsbygd, vi måste sluta betrakta det moderna Afrika som europeiskt. Återigen de föreställda motsatsparen, Europa- modernt, Afrika- efterblivet.

Jag skulle kunna hålla på i all oändlighet och rada upp fördomar, men det viktigaste är att vi rannsakar oss själva och funderar på vad vi har för grund för det vi tänker om människor, och det gäller alla människor oavsett hudfärg, kön, utbildning och ursprung. Varje människa är unik och vi kan inte låta de "värsta exemplaren" (utifrån vår värdegrund) representera en hel grupp, lika lite som vi som svenskar vill bli dömda för händelserna i Knutby, att Sveriges regering skickade fångar till tortyr i Egypten, eller att Sverige var det första land som införde ett rasbiologiskt institut och betraktades som förebild av vissa tyskar. I Sverige tvångssteriliserades 62 888 människor som ansågs opassande att föra sina gener vidare, ibland var skälen rent rasistiska.

Vi får helt enkelt börja i det lilla, förändra oss själva först för att sedan kunna påverka så att vi kan undvika att alltför många tar ställning mot alla människors lika värde.



Bilden är från en av de rasistiska bloggar jag stött på och är representativ för hur man avbildade svarta i början av 1900-talet; som barn med "svart hudfärg, ulligt hår samt utstående mun med tjocka läppar" som man beskrev den "svarta rasen" i Geografi för folkskolan från 1886.

Petter gjorde nyligen ett inköp som gav mig en utmärkt affärsidé; han köpte luft på burk:



Jag insåg att om folk köper luft på burk så kan jag ju specialisera mig på området, man kan få önska varifrån man vill att luften kommer och om man känner sig lite ledsen och trött på avgaser en dag kan man öppna sin burk med havsluft.

Det enda jag inte riktigt bestämt mig för är priset, hur mycket tror ni folk är villiga att betala?

Igår samlades jättemånga dumma människor i Göteborg som betalat för att få springa långt tillsammans och vara i vägen för varandra, det är ju så trevligt med trängsel och svett.

Det är otroligt hur mycket konstigt man ser, en herre pratade i mobil samtidigt som han sprang, varför man nu tar med sig mobilen när man ska springa Göteborgsvarvet går ju bara att spekulera i men kanske hade han ett viktigt affärssammanträde. Vi såg också ett skelett, elake Måns och diverse utspökade, nerkletade människor men faktiskt ingen som bajsade ner sig som den här tävlingsinriktade mannen gjorde förra året:



Jag insåg att jag lider en aning av agorafobi när vi skulle ta oss över Kungsportsbron och detta tog tio minuter på grund av trängseln, en del valde att gå ut i banan vilket man kan tycka vad man vill om men det var INTE bra.

Till Götaplatsen hade de lyckats locka Rydell och Quick, fantastiskt. Jag är inte bara kluven till det, jag tycker inte om dansbands-wannabe-rockband. Deras senaste skiva hette tydligen Rockaholic, hysteriskt roligt.

Det här är också hysteriskt roligt:

Jag ägnade igår kväll en och en halv timma åt att leta efter min bortsprungna pojkvän med borttappad mobil. Under dessa långa minuter hann jag börja avsky fenomenet mobiltelefoner och det beroende vi skapat oss.


Jag har också börjat förlika mig med tanken på att min syster och jag är ganska lika:
"Karin, Karin! Det är en till Karin där borta! Det finns två."

"Jag har skrivit ett brev till min gammelfarfar. Han lever."
"Hur gammal är han då?"
"Ehm... Fyra. Han är fyra år. Eller nej, nio."

Jag känner ett trängande behov att genast lätta upp stämningen något efter mitt tidigare inlägg så jag tänkte än en gång hänga ut min käre pojkvän, han skickar nämligen fantastiskt romantiska sms till mig:

"Du är min tant, du är inte tjock som en elefant."

"Du har en mustasch, jag är din page."

och:

"Du är min tuss, vill du ge mig en puss?"

Diktartalangen är här i samma klass som Dei-Anangs (se föregående inlägg).

Jag måste faktiskt erkänna fastän det tar emot, att Petter kan om han vill, han skriver alltid de bästa julklappsrimmen.

Idag har jag suttit avskärmad från mänsklig kontakt men ändå tagit del av världen framför datorn. Eftersom det varit uppsatsskrivande som stått på agendan, och jag dessutom kom över en sydafrikansk killes rasistiska blogg vilket gjorde mig illa till mods består dagens inlägg av en tänkvärd dikt om kolonialismens inverkan på de koloniserades identitet och kultur, men även apropå den så kallade civilisering (som då skulle innebära ett bättre samhälle för de där vildarna) man tvingade på andra kulturer. Och ja, jag är strukturalist.

Jag hade bestämt mig för att inte bli politisk här men jag kan helt enkelt inte låta bli efter läsningen idag; den gjorde mig mörkrädd. Om ni vill förfasas eller ge svar på tal till ett gäng rasister kan ni gå in på: http://www.zasucks.com/?p=1816

"Här står vi
och balanaserar mellan två
civilisationer.
Tillbaka? Till dagar då trumman
talade och vi dansade festdanser i
skuggan av solbelysta palmer.
Eller framåt?
Framåt!
Vart?
Slumkvarteren, där människa
hopas på människa?...
Fabriken
att mala tunga timmar
i en omänsklig kvarn
under en lång ändlös förtrollning?"

Ur M.F. Dei-Anangs dikt "Wayward Lines from Ghana"

Så här taktisk är min pojkvän:
"Ohhh..." säger jag lite bekymrat i luren.
"Vad?"
"Jag ligger här på mattan med benen i vädret och så är det sådant där ljus du vet, då man ser alla dammkorn. Mina lår är alldeles ludna."
"Jag lade märke till det i helgen faktiskt." säger Petter som om han pratade om vädret.
"Vad?"
"Ja, så får man väl egentligen inte säga..."
"Nej, det får man inte."
"Men det är ju alldeles ljust, det är ju sånt där motljushår som bara syns ibland. Du är säkert lika luden i ansiktet."
"Jaha, nu kom den också."
"Som ett litet skogstroll." Tack, tack, tick, tack.

Jag måste erkänna att jag lidit av viss idétorka de senaste dagarna, har fortfarande två dödssynder kvar; högmod och vällust och jag kan i mitt funderande konstatera att jo visst, jag kanske lider av högmod emellanåt och ja, jag ger oftast efter för alla chokladbegär (om dessa nu platsar i kategorin vet jag inte men å andra sidan är det inte det allra viktigaste).

Om nu chokladbegär faller under kategorin vällust så tänkte jag här och nu både bekänna mina synder och prisa mig själv för min nyfunna måttlighet. På så vis får jag in båda dödssynderna i samma inlägg. Förr (hur långt tillbaka i tiden "förr" är låter jag vara osagt), kunde jag handla choklad för mellan två och trehundra varje gång jag var på Gekås eftersom chokladen är något billigare där än på de flesta andra ställen men inte nödvändigtvis av sämre kvalitet för det.

Jag måste dock tillägga att jag aldrig köpte choklad för några sådana summor i en vanlig mataffär -det hade ju i och för sig inte känts lika okej att lasta upp chokladberget på bandet på Willys i Skene när jämnåriga bekanta sitter på andra sidan.

På senare tid har jag lärt mig måttlighet, när mina syskon och min mor kastar sig över chokladen sitter jag och tar det lugnt, förhoppningsvis hinner jag ta några bitar innan det är slut och i sådana fall sparas dessa förvånansvärt ofta och förvånansvärt länge, för att sedan fungera som nödproviant när jag är i behov av lite bättre humör. Jag är så otroligt stolt över mig själv att jag inte kan sluta prata om hur duktig jag är, inser nu att det här med min måttlighet har ältats i diskussioner med mina syskon en hel del de senaste veckorna och jag har satt mig själv på en fin piedestal. Men, som man säger, högmod går före fall. Jag ligger med andra ord fruktansvärt illa till...

Tänkte passa på att gratulera min kära mor till sina första femtio år som firats med pompa och ståt i helgen. Nu börjar ju för henne den sköna delen av livet, den då man har tid och möjlighet att bli en äkta livsnjutare. Numera får hon koka hur mycket chokladsås hon vill för att ha i kylen så att hon kan stilla chokladbehovet om nätterna, utan att jag tänker pika henne för det.



Jag reserverar mig dock för eventulla ändringar i min inställning angående det där med att pika min mor, det är alltid dumt att lova något man inte är säker på att man kan hålla.

Dagens inlägg fick två rubriker eftersom dödssynden jag planerade skriva om var avund, men det hela spårade ur och blev en picknick på perrongen, eftersom jag har en viss förkärlek för alliterationer kunde jag helt enkelt inte låta bli att ha en alternativ rubrik.

Jag blev väldigt avundsjuk på alla människor som hann med pendeln till Kungsbacka idag, min syster och jag var nämligen inte mer än 25 meter från tåget när det rullade iväg (då ska tilläggas att det stod två tåg vid perrongen som vi antog satt ihop och vi stod och tryckte på öppnaknappen på det bakre när det främre rullade iväg).

Men, eftersom min avund snart vändes i lycka då det var extrapris på Anthon Berg's chokladkakor (Ghana) på Hemköp, 10 KRONOR STYCK, kände jag istället att alla de som hann med tåget borde vara avundsjuka på oss. Förutom att alla vindruvor på hemköp var mögliga och det var lite äckligt (jag har aldrig sett så många bananflugor krypa omkring inuti en vindruvsask) var även besöket på Hemköp kantat av trevligheter.

Det slutade med att vi satt med fryst mango (valet föll på det eftersom den troligtvis inte är möglig), ananasjuice, bagels och latte från espresso house samt sex chokladkakor på perrongen (vi ville ju inte riskera att missa det sista tåget också).

Som om inte allt detta var nog hittade vi, efter att ha gått igenom hela tåget och konstaterat att alla säten var äckliga, alla soppåsar fulla, en sätesrad som gick att gunga på. Förutom att Karin upplevde visst obehag då hon ansåg att hon fått bajspartiklar i sitt tuggummi blev det alltså en mycket lyckad afton.



En riktig fredagsmiddag.

Galen kvinna krälar i gräset utan att bry sig om hur smutsig hon är. Usch!

Dagens dödssynd: lättja.

Idag låter jag min kära vän representera dödssynden girighet: "Får man inte ens en biobiljett för att man gör den undersökningen?! Då tänker jag inte göra den." och: "100 spänn kostar det att gå på bio nuförtiden, jag kommer ihåg när det kostade 50 spänn. Häääärrrreguuuud."

För att inte smutskasta min käresta, som hon är om veckorna då Petter befinner sig alldeles för långt bort, för mycket tänkte jag också tala om att hon är mycket diplomatisk: "Jag måste bara säga att NN lagade världens äckligaste mat idag. Alltså inte så, jag är ju jätteglad att jag får mat på bordet."

...är egentligen ingen dödssynd men jag beslutade mig för att det borde vara det efter att ha sett det här:

Insåg att temat "de sju dödssynderna" kunde vara passande med tanke på gårdagens inlägg och min ilska när jag lade märke till reklamen på min bloggsida:



Lös hår och fynd priser? Inte okej. Jag är arg.

Jättearg:
Min mamma är en sjuk sköterska som tycker om kul glass, särskilt sorbet av jord gubbar men inte om hon måste köpa den av kassa personalen som borde pensioneras och flytta till ett äldre boende.

Jag tror att jag tidigare nämnt sötsaksfrosseriet i min familj och kanske även att min mor är vän av ordning.

När de gjorde sig av med en av frysboxarna och installerade en modern sak i köket som varnar om temperaturen förändras med hjälp av pipljud och blinkande displayer, blev glassen av någon anledning degraderad: det finns numera blott ett hyllplan avsett för glass.

Jag minns ett tillfälle när jag skulle ut och hämta glass i den nu utbytta frysboxen som stod i förrådet vid garaget och hittade hela 26 liter vaniljglass där. Det var alltså där vi hade vårt reservlager utifall glassen tog slut inne i huset eller om glassbilen skulle råka hoppa över oss någon gång.

Men det är klart, glassbilen kom ju bara hem till oss varannan vecka.

Det här är anledningen till att jag tvingade Petter att köra mig till mina föräldrar förra helgen trots att hans Skruttibangbang ville ge upp livsandan flera gånger på vägen dit:



Vi kom i alla fall fram till slut så att jag fick min promenad bland vitsippor som luktar barndomsnostalgi och jag insåg att jag älskar stället mer än när jag bodde där.

Min syster och jag brukade fylla famnarna med vitsippor. Det blev alltid problem med att hitta vaser till alla och sedan att hitta platser för vaserna, men det var inte det som var det viktiga, det var själva plockandet. Det finns en romantik som till och med ett barn förstår i att fylla famnen med vitsippor eller att lägga sig på en bädd av vitt för att titta på molnen.

Hela jag är euforisk lycka vid blotta tanken på dessa minnen och i allra högsta grad när jag vandrar omkring där. Vi brukade nog tävla om vem som hade flest sippor, det fanns inget som inte gick att göra till en tävling i vår familj.


Idag sörjer jag att jag missade no pants day i Göteborg igår. Det hade varit spännande, inte för att titta på rumpor utan för att det alltid är roligt att se folks reaktioner när några förverkligar vad vi alla drömt mardrömmar om: att glömma ta på sig byxorna.

Jag kan faktiskt inte låta bli att låta fördomarna flöda även idag, de målar nämligen i huset och överallt sitter sådana här vackra lappar uppe:



Lägg märke till "Paint with Pride". En slogan som genast får mig att dra en generaliserande slutsats om alla målare (och därigenom en generaliserande slutsats om alla homosexuella).

Jag blir inte förvånad om hissarna fått regnbågsfärger på väggar och golv, inte heller om jag hittar en glad målare som sjunger "I want to break free" för sig själv.

När Petter och jag var i New York i somras och satt i taxin till flygplatsen blev vi fast i en bilkö då gatan var avstängd på grund av Pridefestivalen. Chauffören uttryckte sin ilska genom att mumla en ramsa och vände sig sedan mot oss; "They're closing the streets for the gay people, can you believe it?" Han  ser riktigt bekymrad ut när han trummar med fingrarna på ratten och mumlar "God bless America..." Sedan försökte han köra förbi bilkön genom att köra upp på trottoaren. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta.