Att vara barn i en vuxen kropp

Jag har fått en sak bekräftad efter att ha tittat på film med min bror; han har koncentrationssvårigheter (se "mensabarn blir bokstavsbarn blir knarkare").

Anledningen till att han mest tittar på serier är för att han helt enkelt inte klarar av att vara tyst för länge. Sitter still gör han aldrig men förstår ni hur frustrerande det är med någon som sitter och petar en i sidan hela tiden? Någon som, mitt under en dialog i filmen, slår sin "luftstav" i golvet och dramatiskt säger "You shall not pass!" eller "ska ni tävla om vem som tar mest i bänkpress imorgon? Det måste ni göra!".

Vid ett tillfälle när han satt och betraktade fingrarna framför sig i luften frågade jag om han verkligen ville titta på filmen. "Ja, men det gör jag ju. Jag bara kollar om mina fingrar ser konstiga ut. Titta här."
Jag behöver kanske inte ta fler exempel eftersom jag då riskerar att bli tjatig, jag tror att jag får fram vad jag försöker säga ändå. Jag vill inte svartmåla min bror, faktum är att det var ganska roande att kunna konstatera min slutsats för honom igår.

Jag kan också konstatera, fast detta sa jag aldrig till honom, att anledningen till att jag kan titta, verkligen titta, på en hel film är att jag har lätt att fly in i andra världar. Fantasivärldar skulle nog kunna vara ett område där jag är vad man skulle kalla en expert.

Mitt sätt att fastna i filmer innebär dock också att mitt humör ändras efter filmens svängningar. Även om jag sett exempelvis "Crouching tiger, hidden dragon" massor av gånger så gråter jag, nej bölar är nog rätt ord, varje gång. Även under eftertexterna och efter dem kan jag ligga och hulka en lång stund.

Jag har fått höra att jag ser lite rolig ut när jag tittar på film, jag har öppen mun som en sovande och hör ingenting annat än ljudet från filmen. Om jag inte blir upprörd vill säga.
Igår kom jag emellertid aldrig så långt att jag försvann in i filmen, det är svårt med någon som min käre bror bredvid sig och förhoppningsvis kommer hans egenhet att hindra honom från att upptäcka och reta mig för min.

"Om inte du slutar vissla så lägger jag på, jag får ont i örat" gnäller jag när Petter börjar vissla i telefonen, vilket han gör ganska ofta nu för tiden. Om det beror på att vi känner varandra såpass bra att det inte finns så mycket att säga eller om det är av någon annan anledning vet jag inte.
"Om inte du slutar prata så lägger jag på, jag får ont i huvudet" svarar Petter, och jag blir tyst.

Har varit i Sveriges hjärta, Marks kommun. Det enda bra caféet stänger på lördagar klockan tre och eftersom Petter och jag är tidsoptimister och inte hinner åka någonstans så tidigt en lördag fick vi träffa vänner på Stars. Äckelstället.
Efter att ha tagit en snabb titt på vad de hade att erbjuda i kakväg, bara det tråkigaste man kan köpa i en mataffär och frallor som var av typen personalen serveras en utbildningsdag (skinka och en bit paprika), bestämde jag mig för att enbart ta en kopp te.

Till min stora förvåning och lycka hade de faktiskt löste. Bad att få lukta på en sort som lät god, varpå den otrevliga lilla kvinnan bakom disken tittade lite konstigt på mig med en blick som uttryckte en hel massa; "lukta på teet, varför? så äckligt, ska du stoppa näsan i burken?" och andra outtalade fraser som förmodligen hade uttalats på lokaldialekt med monoton och trött röst.
"Det är såna där små bitar" sa hon och skakade burken en aning, en bit ifrån mig för att jag inte skulle kunna doppa näsan i tebladen. Det luktade gott så jag valde det och såg på när hon gjorde iordning tekulan; slöt den om teet i burken för att sedan ta upp den, öppna den och pilla bor en del te, platta till så att den skulle gå att stänga utan att tebladen åkte ut.

Jag satte mig med mitt varma ölglas (stället är nämligen någon slags klubb om kvällarna) och kände doften av teet. När det hade svalnat så att jag kunde dricka det smakar jag med förväntan och hoppas att detta kanske kan vara en ny favorit. Det smakar dessvärre skinka. Det luktar till och med skinka. Jag rynkar på näsan och funderar på hur i hela friden ett te kan smaka skinka. Inser senare att hemligheten ligger i att göra i ordning teet för hand efter att inte ha tvättat händerna när man har gjort skinkmackor.

Förut idag insåg jag hur långt jag är beredd att gå för en tia. Eftersom mamma var här idag passade vi på att låna bilen för att åka och storhandla.

Det fanns bara en vagn kvar och den var svår att få loss men med lite vilja och lite våld gick det bra. Brodern var efteråt ganska nöjd med att vara den "manlige" av oss två.

När vi sedan handlat färdigt allt som vi egentligen inte behövde men som vi passade på att köpa bara för att vi hade bil och skulle ställa tillbaka vagnen var det tian som inte ville lossna. Jag satt i bilen och väntade en bra stund innan Jacob kom och talade om att han inte fick ur min tia. Tillsammans marscherade vi bort och med samlade krafter ryckte, drog och sparkade vi tills tian äntligen lossnade. Skam den som ger sig.

"Hej min lilla grusbak!" säger Petter glatt när jag svarar i telefonen.
"Antyder du att jag har celluliter?" säger jag sådär ledset som en kvinnlig varelse i min ålder känner sig om någon antyder att hon börjar bli gammal, tjock eller något annat man inte anser smickrande.
"Nej, då hade jag sagt min lilla apelsinstjärt." säger Petter fortfarande glad och i tron att han nu kan byta samtalsämne. Fel. Vadå grusbak?

Idag fick jag ett intyg på en dagsutbildning jag gick genom jobbet. För ett och ett halvt år sedan. Ibland går det snabbt inom vården.

Jag visade intyget för en av mina nära vänner eftersom jag tyckte att det var lustigt att jag fick det när det gått så lång tid att jag nästan glömt att jag gått den där utbildningen. Jag har inte skickat tackkort till alla som var på min student och för något år sedan bestämde jag mig för att inte göra det eftersom det blir mer pinsamt att påminna om att jag är långsam än om någon nu skulle gå runt och fundera över avsaknaden av detta tackkort. Vilket de borde ha tänkt på, på Borås lasarett.

Intyget var undertecknat av en överläkare och bakom hennes namn stod detta förkortat öl. Min vän, som har varit väldigt lycklig uppe på något fluffigt moln hela dagen, började genast fnissa och påpekade; "Hon heter öl i efternamn!"

Källor berättar att komikerstjärnan använder foundation. Vi frågar oss: vad är det han döljer?

Skvallertidningsgrejen är nog inget för mig... I alla fall när jag inte ens kan komma på något sätt att få det där med foundation att bli; Björn Gustafsson, dödssjuk? eller: Björn Gustafsson, kliv ut ur garderoben!

Igår var vi på Espresso House och skålade med kaffe för att fira att jag kan börja leva igen efter tentan. Plötsligt kliver Björn Gustafsson in och alla blir pinsamt medvetna om detta, men svenska som vi alla är vill vi gärna låta bli att stirra.

Folk försöker, lite spänt, fortsätta verka engagerade i sina samtal och låtsas som ingenting, men man vill ändå hålla tonen nere om han skulle få för sig att säga något roligt. Det hade man ju inte velat missa.

Tyvärr måste jag göra er alla besvikna, han sa inget roligt, gjorde inget roligt och det enda skvaller jag har att bjuda på är att han kanske använder foundation. Jag är inte säker, men det såg faktiskt ut så.

Jag hoppas att min mage drar sig tillbaka snart så att jag återigen får utsikt över mina fötter.
Hur kommer det sig att det är så svårt att äta lagom mycket när det är gott? Lyckan varar ju inte länge när man förtvivlat letar efter en knapp att knäppa upp huden runt midjan med. Istället får man tålmodigt härda ut medan huden sakta töjer sig över det svullna innehållet. Jag äter mer än Petter, sitter vi på en gungbräda så är det jag som tränar vadmusklerna.

"Himlen är ett ställe, där engelsmän är receptionister, tyskar administratörer, fransmän kockar och italienare står för underhållningen.
Helvetet är ett ställe, där fransmännen är receptionister, italienarna administratörer, engelsmän kockar och tyskar står för underhållningen."

Skrämmande att man nickar instämmande när man läser det här. Det säger ganska mycket om våra fördomar.

Jag gillar å andra sidan inte engelsmännens mat (pommes frites, majonnäs och ketchup på mackan?! för att inte tala om mintsåsen man har till allt).

Flygplatser i Tyskland är tysta, välskyltade och vän av ordning jublar. Italienska flygplatser är röriga, alla pratar samtidigt i högtalarna på engelska som låter som italienska och man hittar inte någonstans och ingenting förutom öronproppar i väskan, äntligen.

Vem får inte en obehaglig syn av en människor som ska hängas när man tänker "tyskar står för underhållningen".

En fransman i receptionen? En mimare i svartvit-randig tröja, röd scarf, basker och vitmålat ansikte talar om för dig vart du ska genom att slå sig i huvudet med en baguett.

Min syster och jag har under hösten diskuterat om huruvida vår bror är ett bokstavsbarn eller inte, och slutsatsen vi dragit efter mycket funderande är att han nog är det.

I alla fall, så såg jag på min pojkväns brors blogg (olletrens.blogg.se) att han gjort ett webbtest för vuxenadhd, på expressens hemsida såklart, och insåg att vi äntligen skulle få veta om vår hypotes stämde.

Jag lyckades få min bror att göra testet, och enligt allas vår favoritblaska borde han uppsöka läkare. Jag visste det!
Jaja, i GP stod det att man kan få amfetamin om man har ADHD. Jag undrar om expressens test räcker hos läkaren för att få ett recept.




















Det enda han är bra på är att komma i tid, vilket antagligen beror på att han blir för rastlös om han sitter hemma och trummar på möblerna och hoppar på sin del av soffan (som numera är lite lägre än systrarnas halva).

Det är lustigt det där med hejdå-procedurer när man pratar i telefon. Särskilt när petter och jag pratar, vi har några standardfraser som vi alltid säger och skulle den ena ändra någon formulering så gör den andra oftast likadant. Exempelvis lät det så här igår när vi skulle lägga på luren:
"Puss puss" säger Petter så där ömt.
"Puss puss" säger jag tillbaka med min lenaste röst.
"Puss" säger Petter nu lite kortare i tonen vilket markerar att han kommer att lägga på.
"Puss hej" säger jag och bryter därmed vår lilla repetionsövning genom att göra ett tilägg.
"Puss hej" säger Petter och allt är i sin ordning igen.

Det där med efterapande i förhållanden, jag undrar om det är som med hundar och hundägare, att de liknar varandra. Det finns par som köper likadana träningsoveraller som de har när de är ute och springer eller när de jobbar i trädgården. Jag vill va´som du för du är som jag och vi älskar varandra för att vi älskar varandra.

Tack och lov har vi inte kommit dit än. Vi har däremot testat, för skojs skull, hur det skulle vara att vara sådär nördigt "hej vi är ihop och försöker verkligen bli samma person". Jag hoppas verkligen inte att det är ett varningstecken att vi tycker sånt här är roligt:

Min kära syster har skaffat sällskap som hon så fint uttryckte det när hon berättade för mormor.

Igår, när vi båda var och hälsade på våra föräldrar frågade hon under kvällsfikat: "Om Paul och jag gifter oss, kan ni tänka er att åka till Nigeria då? För jag tror inte att hans familj har möjlighet att komma hit."

De har nu varit tillsammans i en vecka och känt varandra i snart två, fortsätter det i den här takten borde de ha barnbarn om
några år. Petter och jag som varit tillsammans i fem år och satt vid matbordet när saken kom på tal känner ingen press, nej.

 Jaha, då var man färdig med sista Harry Potter-boken. Insåg under julhelgen att jag inte läst den sista så jag lånade den av min bror och började läsa i onsdags och ja, jag har varit fast sen dess.

Har av någon anledning tyckt att det är lite pinsamt att jag läser Harry Potter, särskilt när jag plockar upp boken i pausen på föreläsningarna och trycker näsan i boken på samma sätt som man skyndar sig att kasta ner den där värktabletten i halsen när man väntat på den i timmar av smärta. När jag sitter på universitetet, funderande på om det är en barnbok eller om det är okej att läsa den har jag svårt att inte försöka dölja bokens titel.

Jag minns en natt, när jag gick på gymnasiet, och precis hade läst färdigt den näst sista boken. En av mina bästa vänner och jag hade tajmat vår läsning (omedvetet faktiskt) och var båda färdiga den natten. Vi låg i varsin säng, några mil ifrån varanda, med varsin telefonlur hårt tryckt mot örat och grät tillsammans hela natten. Det var skönt att inte vara den enda med svullna ögon i en färgskala mellan rött och blått dagen efter.

Jag har visserligen aldrig köat för en Harry Potter-bok (min nyss nämnda vän bokade exemplar i två olika butiker bara för att vara på den säkra sidan) men, och jag skäms inte över det; jag älskar Harry Potter- böckerna.

Idag insåg jag något alldeles förskräckligt. Jag halkar hellre och dör i mina snygga kängor med platta sulor än köper ett par fula skor som ger ordentligt fäste.

Jag skämdes över mig själv där jag halkade fram på Götaplatsen och gav ifrån mig halvkvävda tjut varje gång jag höll på att ramla omkull. Folk som såg mig skulle ju inte tänka "åh, så välmatchad hon är, och vilka snygga kängor" utan "idiot, det är vinter, köp ett par ordentliga skor". Efter den fasansfulla insikten malde skammen sönder varje smula av stolthet inom mig.

Senare insåg jag dock att majoriteten av alla jag såg var lika korkade som jag. Vi vill hellre dö snygga än att leva länge och känna oss fula.

...och min syster vill bli riktigt söt.

Jag har i ett tidigare inlägg hånat min syster lite diskret för hennes dåliga karaktär när det gäller sötsaker.

Idag stod hon i köket och tuggade på pepparkaksdegen som hon gjorde strax innan jul. Pepparkaksdegen som knappt blev några pepparkakor men som ändå snart är slut. Hon skulle tydligen bli nyttig i år, men tillade sedan hon sagt detta och sneglat på degen; "när den är slut".

Problemet är att så fort jag bakar en kladdkaka så är den försvunnen inom ett halvt dygn. Här ska tilläggas att Petter och jag oftast äter nästan halva och Karin när hon kommer hem sen fortsätter tills den är slut.

Jag undrar om tanken "när den här är slut" alltid är närvarande för henne. Det måste vara svårt att vara nyttig om man inte kan sluta förrän det inte finns något att äta. Jag tror att jag ska prova att baka en kladdkaka ikväll och se vad som händer. Jag misstänker dock att resultatet av mitt lilla experiment kommer att hänga på huruvida hon läser detta inlägg eller inte.

Idag bar det av till Borås, jag hade väl egentligen inte tänkt handla något men är ändå mycket stolt över mina fynd på rean.

Min egentliga uppgift, eftersom jag är en fattig student, var att hjälpa Julia att hitta kläder och väska.

Det gick inte så bra med väskan, hittade en som jag tyckte var väldigt snygg men som Julia tyckte såg ut som bajs i färgen.
 "Men det här var ju jättesnyggt, att man knyter här" försökte jag eftersom jag faktiskt tyckte om väskan.
 "Den ser fortfarande ut som bajs." Slutdiskuterat.

Otroligt hungriga som vi sedan var tog vi vad som fanns och hamnade på Eat där Julia köpte en sallad med dricka för nittio riksdaler när hon kunde fått buffén med hur mycket dricka hon ville för endast åttionio.
Jag för min del inhandlade en styck äcklig baguett. Kycklingröra som var utsmetad i mitten av baguetten och som såg ut att innehålla gul karamellfärg då röran nästan var självlysande och som säkerligen innehöll diverse onyttigheter.

Det var med mindre glada miner vi stoppade i oss bukfyllan som var placerad på brickor på ett bord som troligen bara var menat för en person. Detta ifick vi bekräftat när min bricka plötsligt vänder sig upp och ner i mitt knä. Det enda lilla gröna blad, som var en bit persilja som jag sparat för att uppleva någon slags uppmuntrande njutning mot slutet av mitt tuggande, hamnade på golvet. Jag hade gul sörja på benen. Gul sörja som luktade majonnäs och curry.

Jag tycker i vanliga fall mycket om dessa smaker, men nu växte de i munnen och i magen och jag kände mig plötsligt som i knäckebrödsreklamen; "man blir vad man äter". Jag är ett majonnäsmonster.

Vi försökte skratta åt det hela och fortsatte att gå i affärer men jag kunde inte riktigt släppa känslan av att det såg ut som att en bebis bajsat gult på mig eller att jag kom vaggande inbäddad i hundra lager fett och kletig majonnäs.

Varje gång jag stod i provrummet och drog av eller på mig kläderna kände jag hur odören spred sig med luftdraget och jag var smått illamående när vi slutligen satte oss i bilen.

 Väl hemma hos Petter bad jag att få låna duschen men eftersom varmvattenberedaren inte fungerar som den ska fick jag duscha iskallt för att undvika leginoellabakterier. Det var inte alls skönt, men jag luktar i alla fall inte majonnäs och curry längre.

Människan uppphör aldrig att förvåna mig. Här följer en uppräkning av saker jag hittade på golvet efter vår nyårsfest som folk antagligen tyckte var alldeles normalt att bara slänga omkring sig/spotta ut:

-Sex stycken tuggumin (ett av dem sitter kvar, härligt nertrampat mellan golvspringorna)

-Ett 30-tal prillor (det hör visst till att spotta dem på golvet om man ska vara lite extra "bonnig")

-Godis som man inte tycker om kan man visst bara spotta ut, fruktkolor och vingummin hör till sorter vi aldrig någonsin mer borde köpa till vuxna människor, en av kolorna satt så hårt att en del av lacken på golvet följde med när jag väl fick bort den.

Vi har en del annat skräp också, i princip allt någon använt eller hållt i hamnade på golvet när de tröttnade, men jag blev ändå mest förundrad över att man spottar ut vad man har i munnen. Jag kan inte låta bli den klassiska frågan: "hur ser det ut hemma hos dem?" och något som jag undrar "varför tror de att det är okej att bete sig som svin bara för att de är bjudna på en fest på ett hyrt ställe?"

En gång när vi hade fest var det en kille som fimpade på golvet. Som om det inte är någon som måste städa efteråt. Vi slapp åtminstone spyor på golvet, folk har väl vuxit upp nu; så de har vett nog att ta tag i en papperspåse. Tack! Inte mycket trasiga grejer heller, en stol och en toalett som vi senare insåg varit trasig redan innan vilket var en oerhörd lättnad.

Tack alla ni underbara, konstiga människor som gjorde festen i onsdags fantastisk! (och höll oss igång till klockan 18 igår).