Att vara barn i en vuxen kropp

Idag satt jag och blev nervös varje gång någon på spårvagnen hostade och trots att jag insåg att det bara var paranoia så hade jag faktiskt svårt att släppa det. Jag har tydligen påverkats mer än jag trodde av skriverierna kring den nya eventuella pandemin.

På tal om svininfluensan hade den här killen skjutit ett svin på 480 kilo vilket alltså motsvarar ungefär två amerikaner, i USA lär de ju barnen att döda redan innan de hinner börja skolan (killen på bilden, Jamison Stone, 11 år, sköt sitt första rådjur när han var fem).



Det är väl bäst att vi låter amerikanerna gå lösa på alla svin så att vi slipper influensan. De kan förresten ta några av svinen i människodräkt också när de ändå håller på, vi måste ju sponsra vapentillverkningen som är så viktig för Sverige för dödar vi inte så har vi ju ingen användning av vapnen och har vi ingen användning av vapnen så finns ingen efterfrågan och finns det ingen efterfrågan stannar ju produktionen och stannar produktionen drabbar det ekonomin. -Pengar är det viktigaste, den som har mest pengar när den dör vinner. Skjut bara!

Det finns ju som bekant människor som gör mindre bra val i livet (om jag nu får tillåta mig att vara lite subjektiv), den här tjejen till exempel, hon fick 10 000 dollar för att tatuera in Goldenpalace.com i pannan och därigenom agera levande reklampelare resten av livet. Smart.



En del tatueringar är resultatet av dålig humor kombinerat med dåligt omdöme, en grej som är rolig en stund eller några veckor men som resten av livet är en pinsam påminnelse om hur dum man en gång var.

Idag såg jag ett sådant exemplar, det var bara det att det inte ens var roligt utan bara osmakligt. En tjej hade på sin överarm, med vackra snirkliga bokstäver, förevigat den här mannen:

Igår fascinerades jag av vilken makt jag har över Petter. När vi satt och åt frukost och jag för ovanlighetens skull var färdig först satt jag och iakttog allt som Petter gjorde vilket till slut fick önskad effekt och gjorde honom aningen frustrerad.

Han stoppade in mer och mer macka i munnen och jag frågade om han inte fick plats med mer, spände ögonen i honom och la huvudet i en frågande vinkel för att provocera honom och ja, han stoppade demonstrativt in resten av mackan också.

Han såg fantastiskt rolig ut när han försökte tugga och det tog lång tid för honom att lyckas svälja alltihop. Jag var lycklig, det här bådar gott.

...och dessutom upptäckte jag just att jag lyssnar på Joy Division, kanske inte bästa valet när man känner sig lite nere. Smart.

Eftersom mina syskon lämnat mig åt mitt öde i lägenheten tänkte jag för att få lite sällskap baka en kladdkakssmet och sedan äta tills jag spricker, efter det kommer ambulanspersonalen och jag får deras odelade uppmärksamhet.

Det finns dock vissa brister i min plan, jag vet inte hur någon ska få veta att jag ligger här och spricker. Ska jag ringa och larma själv, blir inte det lite konstigt? "Hej, jag tänker nu äta kladdkakssmet tills min magsäck spricker. Ni kanske borde skicka hit någon om en halvtimma eller så. Jag sätter på kaffe."

Dessutom har jag ett svårlöst dilemma, kladdkakssmet eller rulltårtssmet? Min syster upplyste mig nämligen, just innan hon gick, om att den sistnämnda sorten är fantastiskt god, men så är hon också småätandets drottning så hon kanske vet det där.



De här knäpphuvudena är i alla fall bättre att ha i närheten än ingen alls.

Nu har vi förnyat kontraktet för lägenheten, vår hyresvärd som var här igår talade om att han var ordblind varför han drack nästan en och en halv liter under tiden han fyllde i pappren för att dämpa nervositeten. Det är klart, jag hade också varit lite spänd om min kompis suttit och kikat över axeln för att skratta åt alla fel man kan tänkas göra.

Jag är i alla fall glad att vi har boende ett år till, trivs rätt bra här i förortsbetongen. Vi hade fått betala en förmögenhet för den här standarden om vi hade bott mer centralt. Men sånt är livet, att åka spårvagn är ju trevligt, man hör så mycket...

Igår till exempel fick jag på spårvagnen lära mig att om man ska vara tuff ska man kalla mobilen för tellen och om man vill ha mycket utrymme på spårvagnen ska man rapa ljudligt, gärna så att det låter ungefär som att man spyr, och nosa på alla som sätter sig i närheten (detta kan ju i och för sig ha varit en undanmanöver för att ingen skulle inse vem det var som egentligen luktade konstigt. Smart drag).

"Böcker går att använda till mycket. Böcker i skinnband kan t.ex. vara till ovärderlig nytta när man slipar rakknivar. Tunna häften passar utmärkt när man ska stabilisera ett vingligt bord. Ett lexikon är till för att försätta en inbrottstjuv ur stridbart skick och en atlas kan användas som ersättning för en krossad fönsterruta."  -Mark Twain

Jag gick en vända till Stadsbiblioteket idag för att låna material till min uppsats och hade med mig en minst sagt gedigen lista med tänkbara titlar.

Problemet var att många av dessa inte stod i hyllorna utan tydligen fanns magasinerade i källaren. Jag pratade med en bibliotekarie som gick ner i källaren för att leta efter och hämta böcker åt mig. Eftersom hon gjort detta och släpat upp en mängd böcker för min skull kunde jag inte med att inte låna dem allihop; tegelstenar som hon vänligt hjälpte mig att frakta till en utlåningsdisk.

Detta resulterade alltså i att jag släpade hem inte mindre än tretton böcker i mina tygpåsar som jag för övrigt var orolig skulle brista i sömmarna. Jag kände mig, milt uttryckt, som en idiot där jag staplade fram längs avenyn och kände armarna domna bort.

Jag stirrar mig blind på titlar, utdrag, antal utgåvor och beställer, reserverar, beställer, reserverar. När har jag tänkt klämma in läsandet av alla dessa böcker under uppsatsskrivandet? Jag ska fundera och återkomma med svar, för just nu har jag inget.

Kårval var det visst i veckan. Eftersom jag är en ohederlig och falsk människa låtsades jag vara lite intresserad av det hela för att kunna äta av godiset som stod framdukat på bordet där engagerade studenter i desperation försökte få fler än de som är med i kårstyrelsen att rösta.

En kurskamrat var faktiskt ärlig och det beundrar jag honom för:
"Jag är inte intresserad och tänker inte rösta, jag vill bara ha godis". De protesterade inte.

Jag har alltså inlett en traineeperiod som supersvarare för 118 100, där jag helt enkelt ska svara på folks frågor om allt möjligt.

Det bästa är nog ändå att jag kommer att få fram alla svar som folk betalar för att få. Gratis är bra säger nämligen studenten, sedan att jag lägger ner tid på att hitta svaren spelar ingen roll. Det är ju en tävling jag deltar i så jag kan vinna lite pengar om jag har tur (detta är dock inget jag hoppas på utan gör med samma glädje som när jag köper en trisslott; jag förväntar mig alltså ingenting förutom lite spänning när jag skrapar).

Jag hade aldrig tänkt på att kolla upp "vem mulatten i skilda världar var" om jag inte fått frågan, den stilige mannen heter Peter Gardiner och dessutom hade Fredrik Reinfeldts lillebror Magnus en roll i serien. Underbart onödigt vetande.

Jag har hittat min filmreplik, nu kan jag äntligen avbryta samtal när jag vill utan att någon blir sur (allt ursäktas så länge man citerar en film) och jag har ett bra svar att ge när jag inte har en aning om svaret på en svår fråga eller bara vill undvika att svara på en obekväm fråga; "You are a fat and fabulous woman". Åh, jag blir så lycklig.



Citatet är för övrigt hämtat ur The No. 1 Ladies Detective Agency (en film jag starkt rekommenderar, de har lyckats fånga precis samma underbara känsla som man får av boken).

I Norrland är korna så sällsynta att de måste varna för att de faktiskt finns där. Björnar och andra djur är däremot så självklara i omgivningen att ingen tänker på dem. Ja de har till och med björnar och älgar i fina hagar där de samlar in bajset som de säljer till tyskar klädda i gröna hängselbyxor och kepsar med svenska flaggan på.

Som vanligt har de där kvällsblaskorna inte särskilt mycket att skriva om (nyheter för dem är kändisstoff, utseende och vem som tjänar mest) och på en löpsedel idag stod det hur mycket pengar man kunde spara inför semestern.

Jag köper aldrig dessa tidningar eftersom jag inte vill sponsra den typen av frosseri i ytlighet då det inte medför mycket mer än ångest och irritation. Däremot har jag läst några sådana spartips och kommer varenda gång på mig själv med att bli en aning besviken; det finns ingenting för mig att spara in på. Jag har inte så många onödiga utgifter och kommer följdaktligen inte sitta med några tusenlappar extra under semestern. Jag hinner till och med vara lite frustrerad en stund innan jag inser att jag faktiskt sparar in dessa pengar hela tiden.

Eftersom jag blir lite sugen på att sätta på mig spenderbyxorna, som jag inte har, måste jag intala mig själv att det ju vore dumt att börja med en massa onödiga utgifter bara för att kunna spara in på dem sedan så att man kan glädja sig över skillnaden på plånbokens tjocklek (förresten borde man inte använda det uttrycket längre, eftersom en tjock plånbok betyder att någon är lat och inte orkar slänga eller sortera kvitton).

De är fina de där gamla rimmen med en inte alltför otydlig katharsis inbakad, så länge inte verserna handlar om saker som Hottentottvisan av Margareta Kjellberg gör (fördomarna inpräntas här i barnen, http://www.youtube.com/watch?v=mnyxf3n1oc8) så finns det mycket att lära sig av gammal visdom.

-Var det namn vi gav min bror i fjällen, jag tror mig inte behöva tala om varför utan litar på att detta framgår.

Veckan i Fjätervålen var upplyftande samtidigt som den gjorde mig något besviken; inte en enda björn i sikte, skotern som hörde till stugan var trasig, min brors fötter luktade väldigt illa när han bytte till vanliga kängor i bilen, jag vann inte i rummy, bartendern fick nästan en chock när han såg på mitt körkort hur många år äldre jag var än han hade trott, det var väldigt långt att gå till stugan i den meterdjupa snön och den galna tjädern vi såg lät bli att gå till anfall.

Det visade sig att liftvakterna hade bra minne, vilket var till min fördel (hur många andra fick höra roliga skämt och fina komplimanger hela dagarna?).

Det de hade särskilt roligt åt var att för några år sedan bestämde en vän och jag oss för att ta ett fint julkort på toppen av fjället, eftersom snö på julafton bara hör drömmarna och barndomen till (i alla fall i minnet) får man ju passa på när man befinner sig i snölandet. Vi bestämde oss också för att våra rumpor var passande om vi ville ha motiv som lyste ikapp med snön och lånade sedan en fantastiskt permanent penna av liftvakterna, gick in på toaletten och skrev med mycket vackra bokstäver GOD JUL på våra bakdelar.

Resultatet blev ett mycket vackert fotografi som liftvakterna fick som tack för lånet av pennan. Som jag nyss nämnde fascinerar det mig att färgen från den pennan tålde så mycket skrubbande; det gick nämligen inte att få bort "GOD" från min rumpa förrän drygt en månad hade passerat.

Imorgon ska jag tillsammans med min mor och far samt tre av mina fem syskon bege oss ut på en tiotimmars bilresa för att vistas i fjällmijlön eftersom vi inte kunnat få nog av snön som ständigt avbryter de spirande vårkänslorna.

Eftersom jag kommer att vara helt fri från internet, isolerad i en stuga uppe på ett fjäll, kommer det även att vara ganska tomt här i en vecka. Mycket befriande faktiskt eftersom jag sedan jag köpte dator och blev student lever en stor del av mitt liv vid och genom datorn, en sorglig sanning om dagens unga.

Inte helt oväntat började min lillebror fundera på vad man skulle kunna göra för att fjällresan skulle bli trevligare. Han har nu gjort en anordning så att han kan koppla in ipoden till hjälmen (han talade dock om för mig att idén inte var hans egen).

Om det är någon som kommer föra vidare mormors uppfinningsrikedom i familjen så är det förmodligen min lillebror. När han fortfarande bar blöja talade han om för pappa hur han skulle sätta ihop saker, var han skulle spika och pappa som var en snäll och lydig pojke gjorde som sonen bad honom och upptäckte till sin förvåning att prylarna faktiskt fungerade för sina ändamål.

För ett tag sedan byggde han ett larm till sitt rum som gick igång när man öppnade dörren, senare ett kopplat till mattan. Det finns helt enkelt inga gränser om man bara vågar pröva sina idéer.

Så, jag är tillbaka om en vecka om inte björnarna, som tydligen kommit ut ur sina iden i närheten av backarna, äter upp mig. Vi planerar att åtminstone hitta spår, jag vill veta hur stora ramar en björn har.


En bestämd liten herre.

Jag tänkte att jag kanske borde, för att inte riskera paranoia och kovältning, dementera gårdagens uppgifter för er som inte reagerade på datumet.

Då är de här igen, de där rapporterna som spär på cancerhysterin, får oss att sluta köpa chips, pommes frites, volvo, vin och allt vad det nu är.

Den här gången är det korna som får stå i skamvrån eftersom de visst bidrar till ökad risk för cancer hos oss människor. Tydligen så är det så att det med deras fekalier inte bara släpps ut metangas utan även ett cancerframkallande ämne som koncentreras av kornas idisslande. Hur de får det att gå ihop och hur någon ens kom på tanken att forska i ett samband mellan kobajs och cancer förstår jag inte och jag är inte heller säker på att jag vill veta.

En mer sensationell nyhet hade varit om de hittat något som man inte får cancer av.