Att vara barn i en vuxen kropp

Jag har en helt underbar, (emellanåt) lätt förvirrad vän som skulle åka och hämta sin dator i Borås för att sedan ta tåget till sin käre far i Kinna, en resa på ungefär 25 minuter.

Eftersom hon saknat sin dator bestämmer hon sig för att ägna resan åt att bekanta sig med denna på nytt. Jag antar att hon blev rätt så inne i det hela eftersom hon berättade att hon, när hon tittade upp, insåg att hon befann sig i Varberg (resan från Borås till Varberg, som är slutstationen, tar en timma och tio minuter). Tiden går fort när man har roligt.

I gårdagens GP var den sensationella nyheten att den bästa dieten är att äta lite kalorier och röra sig mer. Inga konstiga dieter, dyra kurer eller dyra böcker behövs. Bara sunt förnuft.

Jag förstår inte varför folk inte insett detta innan. Ät nyttigare, mindre och rör dig mer om du vill gå ner, istället för att käka pulver i en månad och snabbmat nästa.

Det är faktiskt lika skrattretande som om någon skulle komma på att man inte blir påkörd lika lätt om man håller sig på trottoaren. Är vi verkligen så dumma? När slutade folk tänka själva till förmån för alla självutnämnda experter?

1+1=2, svårare än så är det faktiskt inte.

Min syster har som bekant ett ganska starkt sötsakssug men har nu bestämt sig för att fasta från sådant fram till påsk. Av denna aledning köpte vi brieost igår och av denna anledning står hon nu och stoppar russin i oliverna. Jag fick faktiskt äta upp kladdkakan jag bakade igår nästan helt själv (hennes pojkvän hjälpte till).

Idag blev jag officiellt tant. Jag tog med en rullväska när vi skulle handla mat.

Fattas bara att jag klagar på dagens ungdom också... Vilket jag naturligtvis aldrig någonsin gör. Aldrig.

Förut såg jag något som man annars mest ser i Sydeuropa, något som är både lustigt och lite trevligt i vår annars stressade och resultatinriktade värld.

Fjorton personer befann sig iklädda arbetskläder i parken utanför huset varav fyra höll på att klippa grenar medan resten tittade på, diskuterade lite, pekade lite, och förmodligen hade en ganska bra dag på jobbet.




En gata i Spanien under siestan

Lösningen på miljöproblemen och alla humanitära problem, orsakade av girighet och egoism (pengar är värda mer än människoliv så länge det inte är våra nära och kära som dör), är enkel: utrota mänskligheten.

Min bror och hans vän har ett parti vars program skulle se ut ungefär som ovan, är ni intresserade av medlemskap så är det bara att höra av sig.

I torsdags skulle jag, lyckligt ovetandes om vad som komma skulle, trippa ner för Petters trappa i mina mysiga halkiga raggsockar.

Det blev inget trippande, jag åkte kana ner för hela trappan och slog upp armbågen när jag ändå höll på. Annars har jag faktiskt inte skadat mig så mycket, brukar vanligtvis dra på mig några blåmärken per vecka, då min breda rumpa gärna låter mig slå i de flesta möbler jag passerar. Detta i sig kanske säger något om min kroppsuppfattning, jag ser väl det jag vill se (kladdkakor är nyttigt).

Fick igår ett tips om en alldeles fantastisk sida som jag måste råda alla att gå in på, man blir alldeles lycklig i hela kroppen. Tack Martin!
http://www.blackcabsessions.com/

"Kan jag få mina strumpor?" frågar Petter mig, som vanligt är villkoret för att han ska gå upp på morgonen/dagen att jag gör det mesta åt honom.
"De här?" säger jag och lyfter upp ett par använda, förmodligen gör jag en grimas när jag tar i dem eftersom fötter inte är det bästa jag vet på människokroppen.
"Ja, jag har slutat byta strumpor" säger Petter och tar emot dem.
"Vadå så du använder dem tills de går sönder?" säger jag och nu gör jag med all säkerhet en grimas.
"Nej, tills de står upp av sig själva."

Petter har länge velat ha en basset hound och jag drömmer om birmakatter på blocket några dagar i veckan.

Nu har vi kommit fram till en kompromiss. Vi ska ha en minigris.
Vi ska ha den här grisen:




Eller den här:



(fast den varken är mini eller gris, den är ett svin precis som hans blivande husse).

Någonting måste vara fel på mig. Jag sov åtta timmar inatt, vaknade av mig själv och satte mig och pluggade. Kändes väldigt bra att sova ordentligt och med en gång sätta igång med pluggandet. Jag berömde mig själv för min ordentlighet där jag satt i soffan och sörplade te medan jag läste, men så blev jag otroligt trött efter en stund och tänkte lägga mig för att vila lite. Istället somnar jag.

När jag vaknar ser jag att klockan är tolv och går upp för att väcka Petter som jobbat natt, men jag fryser väldigt mycket och kryper ner under täcket. Sov där i en och en halv timma.

Funderar på om min kropp blivit knäpp och melatoninproduktionen hakat upp sig. Om den nu kan göra det.

Den här länken kommer garanterat att göra min bror avundsjuk, och förmodligen farlig eftersom han kommer att försöka bli kompis med varenda orm han ser.
http://www.youtube.com/watch?v=zZwTFWyI4Ho

"Kom hit."
"Näää, du får komma. Du är närmre."
Jag hade inget bra svar på det.

Hade en diskussion med en engelsman om deras mat, eftersom jag ganska starkt ogillar den engelska matkulturen (tanken på mintsås till allting eller majonnäs, ketchup och pommes frites på mackan är en aning motbjudande). Han håller naturligtvis inte med mig och leder istället in diskussionen på svenska konstigheter...

"And what's with those tea bags you guys all suck??? Urghhh! They are like sucking on cigerette ash in an old sock, yum...
Snus, shit, tomato, tomatoe... It's all the sam hun"

Tur att han inte varit med när någon öppnat en burk surströmming.

En alkoholiserad farbror kliver på spårvagnen, eller egentligen ska jag kanske inte säga alkoholiserad eftersom jag inte med säkerhet kan veta detta, men han verkade i alla fall inte riktigt nykter.

Det roliga med farbrorn är att han låter precis som Magnus Härenstam och att han är glad trots att det rinner mer snor under näsan på honom än vad det gör på ett förkylt barn. "Hallå hallå" säger han när han sätter sig bredvid killen bakom mig som irriterat muttrar: "sätt dig någon annanstans." Varpå farbrorn säger "Ja tack, ja tack" och svingar sig upp från sätet med ett "hehehehe."

Jag har aldrig hört någon bli så glad över att bli avvisad förut.

Jag har en ny telefon. Nu håller jag alltså på med den där tråkiga biten då man ska lägga in alla kontakter i den nya telefonen. Jag satt på spårvagnen och skickade kontakter via bluetoth då jag ser att någon på vagnen har en mobil som heter "fis".

Jag blir genast väldigt nyfiken, särskilt med tanke på att ingen ser ut att vara i kiss- och bajsåldern. Nästan alla är i medelåldern eller äldre.

Kanske någon unge som tyckte det var kul när han/hon hittade mammas/pappas/morförälderns/farförälderns mobil. Eller en människa med självdistans, som Fredrick Federleys underbara sekreterare som skrev "is kissar och bajsar" på hans facebookstatus. Underbart med politiker som har humor!


Igår frågade Petter mig hur det känns att fortfarande tycka att kiss och bajs är roligt. Jag tycker att det är roligt och det står jag för. Det må vara barnsligt men jag är åtminstone mogen nog att erkänna att jag skrattar om någon viskar "fis fis fis" i örat på mig. Eller om någon har en telefon som heter fis, eller en katt som heter fisen.

Vi hade släktkalas hos mina föräldrar igår.
När efterrätten var uppäten och vi alla satt bakåtlutade av mättnaden som sprängde i magen diskuterade vi bloggar och min morbror, släktens pajas, utbrast på sin underliga dialekt:
“Jao hade en blogg, de va en lista på alla älgar ja skjötit. Men jao har tappat bort den.” Han ser uppgiven ut när han tar sig för pannan, lutar sig bakåt i stolen och fortsätter:
“Aoh, ja förstår inte, jao har letat öööööverallt.”

Dodisen då brukade farfar säga när han gav mig en kram eller hade mig i knät. "Lilla dodisen då".

Han spelade dragspel och ibland använde han oss barn som dragspel, han höll oss i knät och gungade fram och tillbaka samtidigt som han sjöng, vi skrattade tills vi kiknade.

Farfar gick på styltor i vår trädgård när han var över 85, han såg inte ut att vara gammal där han tog sig fram över gräsmattor, i stentrappor och andra ställen som tycktes omöjliga för någon att gå på med styltor.

Ett av mina starkaste minnen är från en promenad med honom och min lillasyster när jag var ungefär fem år. Vi var uppe i skogen, på berget ovanför vårt hus och farfar frågade vad jag ville bli när jag blir stor. "Jag ska bli prinsessa, så att jag får ha fina klänningar på mig jämt" svarade jag.
Farfar nickade tankfullt och så sa han "Det ser jag fram emot, då kanske jag kan få komma och hälsa på dig på slottet?" Han sa det på det där allvarsamma sättet utan att dra på munnen åt en liten flickas vilda drömmar.
Jag minns hur lycklig jag blev när jag tänkte på att farfar skulle komma och hälsa på mig när jag var prinsessa. Jag kramade hans hand hela vägen hem.

Det är få vuxna som har förmågan att prata med ett barn som en vuxen men på barnets nivå. Farfar trodde på mig, han skrattade inte åt min stora framtidsdröm utan tog den på fullaste allvar.

Västtrafik ska införa ett nytt system för att tjäna extra pengar, man stämplar sitt kort när man går på och av och pengarna dras då från kortet. Men glömmer man stämpla när man går av får man betala för resan till slutdestinationen. Tänk så otroligt mycket pengar de kommer att tjäna på folk som jag.

Jag skulle delta i en undersökning igår där de filmar två människor som möts för första gången och får sju minuter på sig att lära känna varandra för att se hur de beter sig.

Problemet var att jag verkligen inte kunde hitta dit, adressen tycktes inte existera. Jag gick längs Ekmansgatan och på en mur i slutet av gatan sitter en skylt där det står Bengt Lidnersgatan 5-7. På nästa mur står ett nytt gatunamn och mellan dessa båda skyltar finns en trappa.

Så jag går uppför trappan men ingen av ingångarna är nummer sju. Börjar fundera på om det är som i Harry Potter och att jag borde knackat på en sten på muren nedanför trappan så att Bengt Lidnersgatan skulle dyka upp. Vandrar tillbaka nerför trappan och inser att det bara verkar finnas ett hus på Bengt Lidnersgatan, huset som ligger bakom muren.

Så jag skyndar uppför trappan, dörren knarrar och jag är blöt av snö, det är tyst som hos tandläkaren. Alltså inte riktigt tyst, bara sådär att allting blir lite jobbigt och man helst inte vill andas för högljutt. Det är ett vackert gammalt tegelhus och alldeles blött på golvet av smält snö. Allt som hörs är en städerska som är i full gång med sina uppgifter. I en hemsk soffa som inte kan tolkas som något annat än en förolämpning mot ett vackert hus som detta sitter en kille och ser ut att ha långtråkigt.

Vi förstår snart att det är vi som senare ska prata inför kameran. Jag funderade på om vi verkligen skulle prata med varandra före vi filmades men den där Mikael Jensen verkade inte finnas någonstans och för att undvika tomt stirrande och jobbig tystnad kändes det nödvändigt att småprata lite.

Tjugo minuter för sent kommer en ung man in, flaxar med armarna och talar om att det är honom vi väntat på, tittar sedan från den ena till den andra och utbrister, "ni skulle egentligen inte ha träffats".

Jaha, vi får helt enkelt glömma allt vi sagt, eller ska vi upprepa vår konversation inför kameran? Försvinner inte poängen med att läsa kroppspråk och analysera ämnesval om allt redan är sagt?

Jag råkade redan veta att den här killen snusade (eftersom han insåg att han tappat sin snusdosa och pratade om att skakningarna snart skulle komma) och han råkade veta att jag har pojkvän och pappa (vem kunde gissa det senaste? eftersom jag talat om att jag vet hur det är, jag har en pappa och en pojkvän som snusar). Vi undvek helt enkelt dessa ämnen.

Jag fick min biobiljett av en man som såg något besviken ut när jag talat om vad hans testobjekt hunnit prata om medan vi väntade. Men jag är glad, jag får ju uppleva lyxen att gå på bio.

Varför just de är så mycket mer panka än andra råttor vet jag inte, men jag är i alla fall nästan pank som en sådan.

Jag har köpt en tröja som var billigare än en latte. Då är det väl okej att handla? -Fast man förbjudit sig själv att göra just detta på grund av bristande ekonomiska resurser...

Jag har vant mig vid att vara pank, men ibland önskar jag att jag slapp tänka så mycket på om jag verkligen har råd att åka och hälsa på Petter. Okej, riktigt så är det inte, det handlar naturligtvis om prioriteringar och jag väljer Petter. Jag ville bara understryka känslan av desperation när man kontrollräknar hundralapparna i plånboken och varje gång kommer fram till samma resultat; två.

När man jobbar vill man vara student och när man är student vill man jobba. Är vi inte ganska dumma ändå?

Väskan är min systers eftersom ja inte hade nån som va i rätt storlek, märket är adidas!!
I väskan ser ni min nya superdupersöta hund!!!!!!!!!!!! Visst är den sööööt??? Är inte säker på rasen, men han som sålde den sa att den va renrasig å d e ju huvudsaken!!!
Har du nån hund?
Byxorna är från weekday, gylfen är sönder men ja gillar när d e lite slitet å så!
Linnet å koftan e fynd!

Har du gjort nåra fynd?

Armbandet köpte jag på värsta bra semestern på Teneriffa!! Bara sol å bad å shopping!!! Precis va man vill ha, lr hur?

Lyssnade på en diskussion på spårvagnen då en tjej var på en kille för att han hade dunjacka. Jag vet inte om de kanske sett Kalla faktas reportage om dunindustrin.

Det som fick min haka att ramla ner till midjehöjd var när tjejen menade att rävboan kring hennes hals var ett mycket bättre alternativ.  Hon började prata om roadkill och jag funderade på om jag borde bryta in och tala om för henne hur pälsindustrin fungerar. Ångrar såhär i efterhand att jag inte påpekade att de oftast flår djuren levande eftersom det ger bättre kvalitet på pälsen, då kanske hennes haka hade trillat av, eller åtminstone boan.

Vem vill för övrigt springa runt med rävtassar dinglande mot bröstet?

Om det nu är så snyggt med döda djur så kanske jag borde plocka ner pappas uppstoppade mink från vinden och släpa runt den i koppel på stan. Eller bära den i väskan, som en liten chihuahua.

Önskar att jag hade en bild på den obehagliga, väsande, döda minken. Ska ordna detta nästa gång jag hälsar på mina föräldrar.

Idag höll jag på att somna under seminariet, vilket jag inte har för vana att göra (det tillägget känns viktigt för mig att göra, om någon annars skulle få för sig att tro något annat).

Jag förstår verkligen inte varför jag var så otroligt trött. Jag sover ju ordentligt på nätterna, tror jag i alla fall. Jag kunde börja skriva ner en mening och i en blinkning var den borta. Jag insåg i mina desperata försök att hålla huvudet uppe att jag hade gjort ett otaktiskt val av plats, rakt framför vår föreläsare som numera har börjat titta lite på oss när han pratar. Sannolikheten att han skulle se mitt huvud falla mot bröstkorgen var därför oroväckande stor.

Det satt en kille en bit bort och sov, utan att egentligen dra någon uppmärksamhet till sig, det var bara när jag tittade mig omkring för att se om det var någon mer än jag som funderade på om syret i rummet var slut som jag märkte att han sov.

En av mina vänner brukade på gymnasiet sitta i "sofforna" (det rum med röda soffor där musikeleverna höll till) och sova varje morgon. Han lutade sig bakåt, lade armarna i kors över bröstet, blundade och sov utan att göra ett ljud. Hade man inte sett att han blundade hade man förmodligen inte märkt det.

Han brukade göra samma sak på svenskalektionerna, längst bak i klassrummet. Ingen trodde väl att vår lärare skulle märka det men de ser mer än man tror, vid ett tillfälle gjorde faktiskt läraren klart för honom att detta inte undgick hans skarpa blick.
Han deklarerade sakligt: "men du sover ju bara på mina lektioner."
Jag tror att den repliken gjorde slut på skönhetssömnen under lektionstid, åtminstone för vissa, och för en tid.

Idag är det dags för mig att ta tag i studierna ordentligt. Vi har haft väldigt oinspirerande föreläsningar den sista tiden, tyvärr. Det är väldigt intressanta grejer det handlar om men ibland tror jag att någon på institutionen satte herrn vi har just nu på undervisning bara för att han ska öva sin sociala kompetens och avinstitutionaliseras.

Det här momentet har vi lyckligtvis bara en bok att läsa, jämfört med alla de kilo böcker jag skulle läsa i höstas. Ja, jag mäter i kilo eftersom det är denna enhet som känns som den rätta att använda när man släpar böckerna i väskan och som sätter spår, i form av puckelpistar, på min rygg.

Problemet med den här enda boken är bara att jag måste fått tag i det äckligaste exemplaret i hela Göteborg. Jag förvarar den i en plastpåse och tvättar händerna efter att jag rört vid den. Jag är med andra ord inte alltför motiverad att plocka upp boken och läsa den utan att ha köpt en flaska handsprit först.

Men det är nog bara att ta tjuren vid hornen och göra sig av med dessa hjärnspöken, egentligen vet jag ju att kudden inte måste tvättas bara för att jag rört den efter att ha rört boken. Förmodligen samma fenomen som när man råkat ta på ett tuggummi som någon trevlig människa fått för sig att trycka fast någonstans. Jag undviker att använda fingret, om det nu är med ett finger jag nuddat det med, och håller det så att det inte av misstag ska snudda vid något annat finger, som om det vore kallbrand som smittade vid beröring. Jag kan riktigt se hur äckliga små bakterier skrattar girigt när de kryper upp på mig.

Ni förstår kanske att det är nyttigt för mig att åka på festival då och då och inte duscha på en vecka? Bara för att dämpa denna bacillskräck en aning.