Att vara barn i en vuxen kropp

Nu har jag bestämt mig för att ta steget ut i vuxenlivet. Jag har tröttnat på att öppna startsidan på blogg.se och få blogginlägg om ingenting uppsmällda i ansiktet. Jag har nästan tyckt att det känns lite pinsamt att tala om vad det är för adress till min blogg. Jag vill liksom förklara i samma mening att jag inte har dagens outfit-bilder eller frågar om läsarna tycker att twilight-skådespelarna borde bli ett par eller talar om vad jag ätit till frukost. För att markera detta börjar jag på nytt.

Det är alltså här jag kommer att skriva från och med nu:
http://lepique.wordpress.com/

Jag önskar mig snälla barn i julklapp.
Ja, en tekanna vore också bra att ha. En sådan där fin med ett litet öra vid locket.

"Det är ju lite av ett socialt experiment att jobba på ---, man lär sig så mycket om dumhet."

Jag vaknade och kunde inte öppna mitt ena öga. Det gjorde för ont. Kinden och kudden var blöta av tårar.

Kisande och gråtande försökte jag genomföra morgonbestyren i hopp om att det snart skulle gå över. Men ack, kisande och gråtande fick jag senare ta mig till Vårdcentralen för att få bekräftat att det handlade om en infektion så att jag skulle kunna få droppar.

Fabror doktorn var snäll och gav mig lokalbedövning som gjorde väldigt ont att droppa i ögat men som gjorde att mitt svullna öga kändes som en svullen bulle som stack ut ur hjässan och inte hade något med mig att göra. Det var bra.

Så, här sitter jag nu och tycker synd om mig själv. För att få lite extra medlidande tänkte jag hitta en bild på en riktigt obehaglig ögoninfektion. Så jag gjorde som vi alla gör i googleage, jag googlade. Sökord: ögoninfektion. Resultat:

Vi hade någon slags examination i statistik idag. Eftersom jag inför lektionen i fredags hade diskuterat ämnet med min bror var jag den dagen i relativt bra form. Idag var den något sämre. Sådär som det kan bli om kroppen har slut på ork och man förväntar sig en stunds ostörd halvdvala under genomgången.

Om man då dessvärre varit i form en dag och råkat säga något som man för tillfället förstod och hade formulerat på ett fint och pedagogiskt sätt finns risken att man återigen förväntas förklara något.

Problemet, en dag som denna, är att det inte fungerar särskilt väl. Jag insåg inte vad det var jag skulle förklara för att sedan inte komma på några bra ord att bygga en funktionell mening av. Inte några. Jag satt och var dum i huvudet. Jag stakade fram några osammanhängande ord men var mest dum i huvudet. Så jag gav upp.

Vår föreläsare såg riktigt besviken ut när han sa att jag ju kunnat förklara det så bra så sist och jag insåg att det kanske hade varit bättre att vara dum i huvudet i början för att sedan bli bättre. Eller så slutar man när man är på topp, jag borde gått hem och sovit istället för att sitta där och vara dum.

Jag börjar längta efter jul. Vilket är väldigt trevligt för det brukar vara svårt att hinna med det där med längtandet.




Tre gubbar bakade pepparkakor.
Vi hade säkert fått jättemycket fina pepparkakor om Herrn som skötte ugnen bara hade vetat när man ska ta ut dem ur ugnen. Men huvudsaken är ju att man har trevligt när man bakar och att degen är god. Som tur var var det de där fula som man ändå inte velat äta som blev brända. De var så fula att de inte ens får avbildas.

När jag har ägnat mig en del åt att kärleksfullt håna min lillasyster har jag kommit att tänka på en lustig episod när hon kom hem från Karibien för ungefär en månad. Hon satt på sängen och var sådär äckligt brun vilket hon förstärkte på ett mycket listigt sätt genom att ha vita lakan. Hon berättade om vad hon varit med om och såg otroligt lycklig ut när hon tog sig på överarmen och sa:
- Och så fick jag gula febern. Alldeles gratis!

Vilka fina sjukhus de har på Trinidad. Gratis gula feberspruta till alla glada, lättlurade turister.

- Så brukar jag säga högt för mig själv när jag vrider om nyckeln i ytterdörren, för att hjälpa mig själv att minnas. Ibland hjälper det.

Jag har hört att det nu finns en diagnos även för allmän ångest. Väntar bara på att en läkare ska ge mig diagnosen så att jag kan medicinera bort den istället för att ta itu med den. För vem hinner med sånt?

Det konstiga med denna sjukdom är att den smittar. Jacob brukar allt som oftast skratta åt mig när jag springer tillbaka till lägenheten för att kolla spisen, kaffekokaren och om dörren är låst. Det var också av denna anledning jag i veckan fick ett sms där han skrivit:
"Haha"
På detta svarade jag, när jag satt och vred mig på spårvagnen och funderade på om jag borde vända och åka hem för att kolla om spisen verkligen var avstängd:
"Vadå haha? Tänk om spisen är på då?"
"Sluta, nu blir jag ju nojig" skrev han som brukar håna mig och mitt närminne. Han som brukar fråga mig hela vägen till vagnen om jag verkligen låste bara för att kunna skratta när jag väl vänder tillbaka för att dubbelkolla.

Vi övergick från sms:andet till ett telefonsamtal och diskuterade vad som skulle hända om en platta stod på i tolv timmar utan någonting som kunde avleda värmen. Jag funderade på om jag verkligen kunde säga: ursäkta att jag är sen men jag var tvungen att åka hem för att kolla om spisen var avstängd. Risken är ju att det skulle låta lite konstigt. Därför åkte Jacob hem istället. Skrattar bäst som skrattar sist.

För övrigt var spisen faktiskt avstängd.

Hur skadad är man av 80-talet om man skriver en måste ha-lista istället för en önskelista?



Det gjorde den här fröken.

Jag kommer förr eller senare att bli påkörd av ett fortskaffningsmedel.

När jag blir trött får jag tunnelseende och vill hem. Så var fallet idag. Det var mörkt, precis som det varit hela dagen eftersom någon bestämde sig för att dra ner rullgardinen och tömma haven över Göteborg. Jag hade suttit och nickat till under hela föreläsningen och gick så och gnällde i min mobiltelefon över livets alla bekymmer. Plötsligt såg jag, när jag tittade upp från vattenpölarna på marken, att min spårvagn stod på hållplatsen. Vänta, säger jag till min hobbyterapeut i luren och springer.

Då hör jag det där gälla ringet som får alla att stanna upp och kolla efter den nonchalanta idioten som tror att han/hon kan gå mitt i vägen och förväntar sig att alla stannar.

Ja, idioten var jag. Jag såg bara min spårvagn och inte vagnen som var på väg in i mig. Det var tur att jag trots tröttheten av ren reflex måste hoppat bakåt, jag minns inte riktigt hur jag kom undan för chocken kom efter en liten stund.



Lite gångvett som Petter försökt lära mig under ett antal år:
Hur man går på gatan för att inte vara i vägen för alla stressade människor: högerregeln!
Hur man tittar innan man springer över vägen: vänster, höger, vänster, höger, trottoarkanten (man vill ju inte snubbla om den är hög).
Hur man stannar utan att riskera att någon går in i en: stanna inte så fort du ser något fint, gå intill kanten så riskerar du inte att vara i vägen lika mycket. Försök att inte stanna för plötsligt, tänk på att reaktionstiden ligger på ungefär en sekund. Se dig omkring före du stannar.

Jag blir lite nervös. Min syster vikarierar inom barnomsorgen och när hon jobbar passar hon tydligen på att ragga på och uppfostra eventuella framtida partners.
- Jag tror jag har vunnit hans hjärta nu, säger hon när vi ligger nerbäddade i sängarna och borde sova för längesedan eftersom mamma en gång i tiden sa att man blir trött om man inte går och lägger sig i tid.
- Jaha... Hur gammal är han då? frågar jag.
- Han är fem år, säger hon och berättar skrattande lycklig om hur charmig hennes nya kärlek är.
- Det skiljer ju bara femton år, säger hon sedan. Men vadå, jag kan lura dem ganska lätt. Jag säger bara att jag är fem år och så tror de på det. Eller så frågar de: "har du börjat på den här förskolan"?

Ibland har man väl lite roligt åt allt det där man skulle kunna göra för att det är roligt och för att få folk att tänka lite. För att vissa ska upptäcka hur överdrivet nervösa de är hela tiden när de tror att de ska dö i svininfluensan om någon i närheten snyter sig.

Ett stycke berusad man på spårvagnen gjorde just det där. Han hostade rakt ut, lutade sig fram mot den stackars mannen framför, och sa:
- Det är svininfluensan.

- Vad vill du ha? säger kvinnan ömt till sitt barnbarn.
- Ja vij ha... hmm, jussin! säger den lilla och pekar på sådana där små russinpaket jag brukade få när jag var liten för att jag skulle hålla mig tyst i kyrkan.
- Men du tycker ju inte om russin, säger kvinnan.
- Nä, svarar den lille kort men med samma entusiasm som förut.

Min syster bekräftade att min blir extra fumlig under de där röda gråtmilda dagarna varje månad och jag kände, att nu är allting uppenbarat. Jag kan dö.

Var på föreläsning med Amnesty igår. Först tänkte jag att jag var fruktansvärt dåligt allmänbildad. Sedan blev jag ledsen när jag insåg att min smått cyniska världsbild bekräftades. Det kapitalistherrarna inte vill att vi ska veta, det vet vi inte. Fattiga människor som dör är inte värda mer än pengarna de ägde.

http://www.youtube.com/watch?v=Xz-BfXLjQ9c

Intressant kuriosa: Dow Chemicals köpte Union Carbide 2001, det var Dow Chemicals som sålde gifterna till Dole. I avtalet med Dole avsade sig Dow Chemicals allt ansvar för eventuella katastrofer - anledningen till att det nu är Dole som står vid skampålen efter dokumentären Bananas. Arbetarna som Bananas handlar om lider av precis samma skador som människorna i Bhopal gjorde för 25 år sedan och än idag.