Att vara barn i en vuxen kropp

Dagens ros:
Till Petter som föreslog en weekend på lek- och buslandet i sommar. Du vet precis vad jag behöver!

Dagens ris:
Till biljetkontrollanterna som lät den söta svenska tjejen komma undan fast hon stämplat för lite samtidigt som tio arga kontrollanter utanför spårvagnen skällde på och diskuterade med tre män som hade mörkare hudton än många svenskar har. Ingen invandrarkille hade fått komma undan med att ha betalat för lite, fy skäms för smygrasismen som är alltför vanlig i det här landet.

Om jag hade varit lite yngre och fortfarande bott hemma hade min mor förmodligen ansett att jag drabbats av latmasken; jag är trött och slö och orkar inte riktigt göra någonting vettigt.

Jag var fruktansvärt rädd för latmasken när jag var liten. Maskar hade ingen egentlig funktion i min värld, förotum att vara äckliga. Särskilt den typen som kunde leva inuti en människokropp. Latmasken lät extra farlig, en mask som var så stark att den kunde styra någons beteende och få den drabbade personen att inte orka någonting var helt enkelt inte att leka med.

Jag tänkte mig en mask som bara slutade i ett stort gap med huggtänder. Tanken skrämmer mig fortfarande en aning, jag kan riktigt tänka mig en lång, tjock mask som kryper omkring i mig och äter upp all energi.



Ungefär så här ser den ut, latmasken, och de där små taggarna är vassa huggtänder. Huh...

Jag var igår alldeles för trött för att sysselsätta mig med någonting överhuvudtaget på bussen till Petter. Inte läsa, inte titta på film, jag försökte inte ens sova eftersom jag förmodligen skulle vakna först på ändstationen och då följdaktligen skulle gråta litegrand eftersom jag skulle gå av tidigare än så.

Av den anledningen gjorde jag som jag ganska ofta gör, eftersom det kan bli väldigt intressant; jag lyssnade på ett telefonsamtal den unga flickan bakom mig hade med någon tuff kompis. Jag har grubblat ändå sedan dess men har fortfarande inte kommit på vad hon försökte säga med sitt hemmagjorda ordspråk: "Den som inte prövar allt får inte mål i mun". Vad? Jag förstår inte.

Eftersom jag skulle sitta på biblioteket hela eftermiddagen och leta relevant litteratur för ett arbete tänkte jag kalasa med en av mina favoriträtter till lunch; nämligen linsbiffar och potatismos.

Jag var förutseende nog att använda soyamjölk i moset så att min bror som är vegan skulle kunna äta om det blev något över. Glad i hågen hällde jag mjölk i moset och upptäckte, alldeles för sent och till min fasa, att vätskan som sköjlde över mina mosade potatisar var brun. Chokladmjölk.

Ni som känner mig tänker förmodligen att jag borde ha blivit jättelycklig över att få äta choklad till lunch och jag måste faktiskt medge att det inte var något fel på smaken. Däremot var färgen inte trevlig, tanken slog mig att ta en bild på tallriken men jag insåg snart att varje vettig människa hade tagit mig för idiot som äter något med den färgen. Av den anledningen lät jag kameran ligga, blundade och njöt.

Även om jag är medveten om att min svenska inte alltid är helt korrekt är jag på många sätt en språkfascist som upprörs över att "människor i allmänhet är så dåliga på att stava nuförtiden".

Jag har hittat en guldgruva för personer som jag; vi som aldrig skulle kunna fråga någon hur man stavar något eftersom det skulle såra vår stolthet (hemska tanke!) och som gärna lär sig mer om språkbruket så att vi med bittra röster i kör kan klanka ner på alla andra sämre versioner av människor; http://www.spraknamnden.se/fragor/arkiv_sprakrad.htm

För andra gången på en kort period när det varit fint vårväder och sedan till min och många andras stora besvikelse snön fallit som ett täcke över tvekande vårtecken har Petter talat om det för mig i förväg.

Jag har varit lycklig av vårkänslor och Petter har grusat min lycka genom att med cynikerns vällust över att få komma med dåliga nyheter tala om att snön kommer tillbaka - och sen, som genom trolleri, har den gjort det inom ett dygn från det att han yttrat orden.

Nu kan man kanske tro att jag bara är ledsen och gråter över att våren snöar bort men att Petter siat om det gör mig både frustrerad och ger mig ett bekvämt sätt att bli av med irritationen. Jag tar ut den över honom; regnmakaren som inte tillgodoser sina käras önskningar och behov.

Jag planerar en gruvlig hämnd, och dessutom är det från och med nu jag som bestämmer i vårt förhållande. Enda skillnaden från förut är väl i och för sig att jag nu gör det officiellt.

En aningen för berusad kille frågade om Petter eller jag hade "cigg eller?", vilket fick mig att inse att en sådan fråga anses vara helt okej att ställa till en främling eftersom den som frågar är beroende och förmodligen blir galen om han/hon inte tillfredställer kroppens nikotinsug.

Även om vi kanske aldrig reflekterat över att det skulle ha med beroendet att göra så måste det ju ha det eftersom det inte skulle anses vara lika okej att fråga en främling om något annat, som choklad. Men man kan ju faktiskt lida av sockerberoende också så nästa gång ska jag ställa en motfråga efter mitt nej och helt enkelt be om choklad.

Det finns en enkel anledning till att jag nämner att jag svarar nej när någon frågar om cigaretter; det beror enbart på att jag fortfarande lever med viljan att lugna mina föräldrars oro för att jag ska göra dumma saker.

Petter och jag har idag roat oss med att titta på min bror och ett och ett halvt tusen andra som sprungit ett seedningslopp inför Göteborgsvarvet.

Redan under första varvet hörde vi en del med andetag som fick dem att låta som plågade galtar, tunga fötter mot asfalten och jag tyckte så synd om dem. Jag tyckte synd om dem allihop. När de där eftersläntrande stackars varelserna blev varvade av långbenta löpare klarade jag nästan inte av att titta längre.

Etttusensjuhundra stackars själars gemensamma plåga blev min. Det kanske säger en del om vad jag känner inför att springa.

I min värld används inte "tycka om" och "springa" i samma mening och jag kan helt enkelt inte, trots att jag försöker, förstå njutningen i plågan.

Petter och jag strosade omkring i det vackra vårvädret i Göteborg och föga anade vi vad som väntade när vi klev in i en liten butik i ett gatuhörn i Haga.

Där inne väntade en socialt utsvulten butiksägare som helt enkelt inte ville låta oss gå därifrån, han placerade sin, något mer än normalstora, kroppshydda i en stol och höll monolog om hur banken hade försökt lura honom och diverse andra osammanhängande historier.

Han berättade att han minsann aldrig gått på soc eller bidrag fast han vaknat upp utblottad i diken, då hade det bara varit att samla ihop tomburkarna så att man hade råd med en öl för att få igång huvudet igen.

 Vi trodde aldrig vi skulle komma därifrån, men tillslut lyckades Petter flika in att vi hade bråttom och mannen kluckade glatt "den som inte jäktar blir sen till graven". Mycken roande livsvisdom fick vi med oss därifrån.

Detärintressantdetdärmedsärskrivning.Eftersommånga,inklusivejagsjälv,upprörsöver
fenomenetfinnsdetdesomtardetsäkraföredetosäkraochettnyttirriterandefenomenuppstår;
nämligenmeningslöshopskrivningavord.

Jag tycker att det är lustigt att folk som går på Chalmers svarar på frågan om vad de gör med att de läser på Chalmers, som om det skulle förklara vilken utbildning de går. Konstpausen efter svaret är till för att skapa effekt, "Chalmers" ska få åhöraren att imponeras av intelligensen hos den tillfrågade och erkänna dennes status och det är väl det det hela egentligen handlar om.

Det är ju inte så svårt att komma in på Chalmers, det är väl i sådana fall mer intressant att tala om hur man klarar tentorna, om det nu är effekt man vill ha. Vilket givetvis förutsätter att det går bra på tentorna om man ska uppnå önskad effekt hos omgivningen.

Varför inte bara tala om vilken utbildning man går? Alla vet ju att om man läser en teknisk utbildning i Göteborg så går man på Chalmers. Men utbildningen i sig kanske inte är lika tilltalande och inte en lika självklar statussymbol vilket förmodligen är anledningen till att de inte svarar på frågan.

Jag undrar hur många som läser på Chalmers för att de faktiskt är intresserade av det de läser och hur många som läser där bara för att kunna säga att de gör det och för att de fantiserar om alla de pengar de kommer att tjäna.

I Thailand hämnades en misshandlad apa på sin skötare genom att kasta en kokosnöt i huvudet på mannen som omedelbart dödades.

Det är väl bara en tidsfråga innan djuren gör uppror, och det är inte särskilt konstigt heller. Min bror talade om att han tänker ha en skylt där det står "go animals" på, vi får innerligt hoppas att det är en apa som kan läsa som ser den först, annars får han säkert en kokosnöt i huvudet precis som mannen i Thailand.

Jag tror bestämt att Douglas Adams har rätt i att delfinerna är smartast, de simmar runt och leker hela dagarna, och varför jobbar vi människor som idioter? - Jo, för att vi ska kunna ha semester då vi kan plaska runt i vattnet som delfinerna. Inte svårt att inse vilka som är smartast, ens för en dum människa som jag.



Läs mer: http://www.expressen.se/Nyheter/1.1501240/misshandlad-apa-dodade-skotare-med-kokosnot

Alla vet hur otroligt frustrerande det är att åka buss, tåg eller spårvagn när någon tror att alla uppskattar att lyssna på dålig musik med dålig ljudkvalitet från denne någons mobil eller dylik teknisk pryl.

Idag var en sådan dag då man suckar och höjer musiken på sin egen ipod istället för att säga ifrån.

Spårvagnsföraren var inte riktigt lika överseende: "Ja, ni kan väl dämpa mobilen så vi slipper höra oljudet" dånar rösten i högtalarna.

Tack till honom för att han sa det ingen annan orkade säga, och för att han satte ord på vad jag tyckte om musiken som spelades. Alla som tycker som jag har rätt.

I dagens GP står det om en kvinna i Tyskland som fick besök av en man från kronofogden eftersom hon övertrasserat sitt kontokort.

Denne man var tydligen väldigt stilig eftersom kvinnan inte kunde låta bli att försöka kyssa honom flera gånger. Mannen hade senare polisanmält henne för att ha överfallit honom.

Borde han inte istället ha varit lycklig över det varma välkomnandet, för hur ofta blir folk så glada av att få besök från kronofogden?

Med anledning av veckans bildtorka lägger jag in en bild på den här svampletaren.

Jag fick ett sms där jag blev gratulerad till att jag vunnit 980, 000 pund, i någon global lottodragning hade de dragit mitt telefonnummer.

Så trevligt att de idkar välgörenhet genom att lotta ut pengar till slumpvisa människor över hela jordklotet. Har man inte betalat för att delta i något lotteri så har man ingen chans att vinna i något lotteri.

Jag undrar hur den där Mr Morgan är som privatperson, det var nämligen honom jag skulle kontakta via mail, ljuger han om allt eller vad är sant för honom? Kanske att han försörjer sig på människor som inte hängt med i evolutionen i vårt samhälle; smakar det så kostar det.

"Den som tror att man i ständigt ökande omfattning kan exploatera en begränsad resurs är antingen idiot eller ekonom."
-Jared Diamond

Satt och lyssnade på en konversation på spårvagnen förut, en tjej och en kille satt och pratade om melodifestivalen och killen berättade om sina två nördiga vänner som tydligen älskar melodifestivalen mer än mycket annat.

Killen säger:
"Asså, inte för att va sån men de e ju ganska kvinnligt att gilla melodifestivalen så mycke ijänklien..." Ursäkta vad?!

Vi kvinnor är alltså så svagsinta att vi inte förstår hur dåligt det är, eller?

Värmande vårsol och kvittrande fåglar fick idag hela Göteborg att krypa ut ur vinteridet för att tina upp sina frusna sinnen.

Nathalie och jag betämde oss för att ta vara på känslan så vi gick och köpte italiensk glass, satte oss på en bänk i parken vid Nya Allén och försökte njuta, trots isbitar till fingrar och stela leder.

Vi förbannade solen varje gång den gick i moln men vem står inte ut med lite kyla för att fånga vårkänslan? Nu sitter jag i raggsockar och flera koftor som om det vore vargavinter och tinar upp min vårfrusna kropp.

I Stockholm snöar det visst.

...och skaffa en antik (modell 1995) så att jag bara kan ringa med den.

Jag har laddat inför en bekännelse som faktiskt är något pinsam... Min syster och jag var igår väldigt stressade när vi skulle till salsan men hann ändå med en vagn som skulle föra oss dit någorlunda i tid. För att komma någorlunda i tid behövde vi som vanligt byta spårvagn vid Gamlestadstorget.

Vi har båda nyss upptäckt spelet Quadrapop i våra mobiler och man kan lätt fastna i detta oerhört spännande spel, vilket vi naturligtvis gjorde. När jag slutligen förlorade och tittade ut genom fönstret var vi nästan vid drottningtorget.

Vi blev en halvtimme sena. På grund av ett simpelt spel i mobilen.

"I might be good looking but I´m not stupid."
- Nathan Wagner

Vi har under helgen haft besök av min ena systers amerikanske pojkvän och min andra systers nigerianske pojkvän, vilket innebär att det talats en hel del engelska men även att det funnits ambitioner att lära dem svenska. Ett stort problem med detta har varit uttalet eftersom vi använder så många olika ljud i vårt språk.

Min ena syster skulle få dem att säga "sju sjösjuka sjömän" och när vi skrattat lite elakt åt deras försök översatte hon även meningen; "seven seasick semen". Varpå vi alla skrattade elakt igen.

Igår översatte min systers pojkvän Nathan Bajsboken till engelska, jag undrar om det är den första svenska bok han läst.

Petter och jag diskuterade igår fenomenet plastikkirurgi, tror ni att de går med på att göra vad som helst bara man betalar? Eller bokar de en tid åt mig hos psykolog om jag säger att jag vill se ut så här?:

Det brukar vara ganska lätt att beskriva min yngsta syster; hon är fantastiskt envis och grimaserar på varenda bild vi har på henne fram tills att hon var ungefär sju. Det är väl i ungefär den åldern hon har stannat i resten av familjens ögon, men hon är ju numera tonåring och diskussionerna handlar inte om vem som ska sittar var eller varför det inte serveras köttfärssås eller pannkakor varje dag (även om detta diskuteras emellanåt eftersom många i familjen gärna äter vegetariskt), utan de handlar om saker som man gärna strider för i de tidiga tonåren såsom duschtider, löshår och annat.
 
Hon är även ganska påhittig när det gäller. Vid ett tillfälle insåg hon att hon hade sminkat sig och sen behövde duscha. En trängd, frustrerande situation som denna kräver ju en bra lösning á la mormor (som har kört en del till en gammal galge igenom ett gladpackpaket för att rullen inte ska ramla ur varje gång man drar i plastfolien). Min syster hade faktiskt en sådan kreativ idé; man kan ju duscha med cyklop.

När jag idag spatserade längs Vasagatan och njöt av vårkänslor gick en liten kvinna förbi i en lila pälskappa, hennes hund var iklädd någon slags sjömansdress, men såg av någon konstig anledning ut att vara glad ändå.

Förra året var jag och hälsade på en av mina bästa vänner i England. Vi gjorde en dagsutflykt till York och på kvällen satte vi oss och mumsade fudge på tåget som skulle ta oss tillbaka till Doncaster. Vi hade väl tuffat på i en halvtimma ungefär när tåget plötsligt stannar, och inte för att vi står vid en station, vi är mitt ute i mörkret på den engelska landsbygden. Jag ser hur folk sjunker tillbaka i stolarna och av deras miner att döma tror de att tåget gått sönder; vi är fast här.

Men då hör vi chauffören i högtalarna: “Ehm… It seems like we are on the wrong track. So, we have to wait here until someone who knows the area a bit better arrives. We‘re truly sorry for the inconvenience.” Jaha. Det tar en stund innan folk förstår vad han precis sagt och drar på munnen, eller suckar.

Vi satt alltså i en halvtimma och väntade på någon som kunde orientera sig lite bättre i Yorkshire och som kunde backa oss tillbaka till York. Jag menar, det är ju så svårt att hitta rätt när man kör tåg. För det mest komiska med det hela är inte att vi kom fel och åkte på fel spår i en halvtimma och sen fick backa tåget hela vägen tillbaka, utan att han säger att vi ska vänta på någon som kan området lite bättre. Inte: spåren måste varit felkopplade, utan: jag har kört vilse med tåget.

Som i varje socialt sammanhang den senaste veckan har förlovningen mellan vår kronprinsessa och hennes man av folket kommit på tal.

När vi firade morfar igår funderade min mosters man på om Daniel verkligen är medveten om vad han har gett sig in på;
"Tänk å hao en säpogöbbe som loktar parfym mä säj ut i skougen på älgjakt" säger han och skakar menande på huvudet. Vilken mardröm.

Igår kväll lagade Petter och jag en fantastisk middag efter vilken vi båda satt i soffan och kunde luta huvudet i händerna med armbågarna placerade på våra utbuktande magar.

Vi hade köpt Ben & Jerry´s och bestämt oss för att göra slut så att vi kunde tröstäta tillsammans. Det är ju så man äter den typen av glass, gråter och äter direkt ur paketet, uppkrupen i soffan samtidigt som man tittar på någon sorglig kärleksfilm (eller en med lyckligt slut, gråter gör man ju i vilket fall som helst) på TV:n.

Vi grät faktiskt aldrig, men vi bråkade en del om chokladbitarna i glassen, grävde och plockade från varandras skedar. Det hela var ganska trevligt, att roffa åt sig det godaste och få lov att ta den där biten man så gärna vill ha men som man annars brukar ge bort med känslan av att vara martyr.

Som Lady och Lufsen som så gärna ger bort den sista köttbullen, är inte det kärlek? Det hela handlar om vilket man värderar högst; chokladen eller kärleken. Igår fick det bli chokladen.