Att vara barn i en vuxen kropp

Man behöver inte åka till Amerikat för att saker och ting skall vara stora, det räcker att åka till mina föräldrar.

Vi är nu hemkomna efter en tripp till Berlin, som vi faktiskt hittade till fastän GPS:en inte fungerade vilket vi märkte först när vi satt i bilen och var på väg. Något som tydligen skall vara typiskt för alla ungdomar av idag manifesterade sig även i oss: vi var dåligt förberedda för alla eventualiteter vilket i det här fallet betyder att vi inte hade någon kartbok. “Berlin ligger nog rakt fram” tänkte vi när vi körde av färjan i Sassnitz men hittade en karta på en bensinmack och klarade, hör och häpna, av att hitta ända till Berlin utan tekniska hjälpmedel.


Minnesmonument, Museuminsel


Berliner Dom


Forna Östberlin

Något jag fann både underligt och fascinerande med Berlin är att man i stora delar av centrum bara restaurerat de viktigaste byggnaderna med mest kulturvärde medan resten av de sönderbombade centrala delarna ersattes med fula hus i stil med Sveriges ABC-områden.



Detta gör att vissa delar av centrum ser ut som förortskvarter och Kreuzberg där vi bodde, som visserligen ligger i centrala Berlin men som inte blev lika sönderbombat, är enligt min mening den mest romantiska och vackra stadsdelen. Hela Kreuzberg är fyllt med restauranger, caféer samt pubar och restaurerade hus varvas med de halvförfallna, gatorna myllrar av människor och skulle jag bo i Berlin skulle det utan tvekan bli i Kreuzberg.


Görlitzer Bahnhof , Kreuzberg


Wiener Straße, Kreuzberg


Görlitzer Park, Kreuzberg


Rester av muren

När vi i torsdags vandrade från Spreewaldtplatz till Schloss Charlottenburg fann vi det alla mycket lustigt att någon hade glömt en sko vid vägkanten, när man vandrar 1,7 mil med ömma fötter blev detta ett trevligt och roande ämne att diskutera och fundera över. All glädje är bra glädje.

Vi stannade för att tanka i Trelleborg på vägen hem och min bror passade på att byta byxorna mot shorts, men när vi kört halvvägs från Trelleborg till Malmö inser han att han saknar en sko. Bra. Vi körde tillbaka och någon vänlig själ hade lutat skon mot en vägg. Nu vet vi alltså hur det går till.

Jag åker nu till Berlin och leker kulturell bland målningar av Picasso och Matisse för att motivera inhandlandet av trevliga viner på hemvägen. Till och med vinet ger mig en ursäkt; vad vore kultursnobberi utan rödvin? Petter och jag älskar sådant här, lite nördighet, lite finkultur, mera nördighet. Det är roligt att leka kulturtant, man kommer undan med så mycket.

Häromdagen fick jag frågan som gläder varje kvinna i dagens smalfixerade samhälle, särskilt när man inte är gravid; "Är du på smällen eller?"

För att förtydliga ytterligare så handlade det inte om att något i mitt beteende kunde tolkas som effekten av galna hormoner utan frågan kom snarare direkt efter utbytta hälsningsfraser.

I Metro Sommar går det att läsa om sommarens hetaste trender och en av dessa är tydligen plastikkirurgi. Tidningen uppmanar oss läsare att passa på att åka utomlands och låta fettsuga låren eller något annat trevligt under semestern så att man hinner läka i tid för att börja jobba igen. Vi informeras också om att det är billigare i exempelvis Baltikum.

Vilken fantastisk uppmaning! Jag hade aldrig kommit på tanken att fettsuga bort bulldegen på låren istället för att träna, detta är ju givetvis något jag måste spara till. Fast helst skulle jag vilja ha det nu, nu, nu. Jag är ju barn av min tid och kan inte vänta. Dessutom är det ju helt okej om det är trendigt. Då kanske jag kan säga, som jag hörde en kvinna säga i någon dokumentär om ett gäng lycksökerskor i Hollywood vars käraste ägodelar var deras barbiedockor; "Get your hands off, they're expensive."


Bild från cosmeticsurgery.se.

Det är skönt att samhället tillåter oss att vara lata, skönt att vi slipper röra på oss, får äta hur mycket snabbmat vi vill, och att vi dör i förtid av hjärt- och kärlsjukdomar. "Lev hårt, dö ung", som man säger.

Vi borde glädjas åt det faktum att vi inte åldras lika snabbt när vi är tjugofem eller fyrtiofem som när vi är tre.

Jag har en ny medicin mot särskrivning; om jag börjar prata som folk skriver så kommer de till slut inse att man inte kan skriva sjuk sköterska eftersom man inte säger så. Eller också blir "sjuk sköterska" ett vedertaget uttryck som till och med akademin godkänner. I sådana fall kanske jag får kapitulera, men nu skall jag skrida till handling.

Jag har under de två senaste veckorna spelat minigolf hela två gånger, Petter vann dessvärre över mig med ett poäng vid båda tillfällen. Det som är lite spännande med detta är att de två erfarenheterna trots detta skiljer sig åt väsentligt. Första gången var under en solig kvällshimmel på välskötta banor som kanske, med tanke på min ringa bollkänsla, liknade riktig golf lite väl mycket.



Andra gången var situationen den omvända. Murknande trä, bubbliga mattor om det ens fanns några och regn. Hade man aldrig spelat minigolf tidigare hade intrycket inte varit det bästa. Men man kanske inte ska döma ut något (trots att det ibland handlar om en bollsport) efter bara ett eller några få tillfällen. Hur ska man annars kunna vara säker på att man inte bara dragit en nitlott?






Vem bestämmer förresten vad som är rätt och fel? Huvudsaken är väl att man har roligt ändå.

Nu dagens lilla moralkaka:
Slutsatsen jag skulle kunna dra av bilden ovan är att alla skåningar spelar på det här sättet eftersom Fred gör det. En bild säger mer än tusen ord. Men det vore ju ungefär lika korkat som att säga att alla afrikaner är lata bara för att man mött en med den egenskapen.

Jag är medveten om min föga imponerande aktivitet här de senaste två veckorna, detta beror alltså på att inte bara jag har semester utan även den delen av kroppen man normalt använder för aktiviteter som innefattar en smula tanke. Jag hoppas dock att nyss nämnda kroppsdel snart är tillbaka.

Petter påstod att jag slåss mer än vad han gör, vilket han förmodligen har rätt i, jag insåg dock ganska snart att han bits och nyps mest hela dagarna. Vi insåg då också att vi förmodligen inte passar in i de stereotypa könsrollerna, vi vet ju båda vem som skulle få bära vem över en tröskel om trösklar och allt som hör till skulle bli intressant.

Det är skönt att inse att det där med att det är insidan som räknas är ett så utpräglat tankesätt hos vissa att det även appliceras vid sådana profana aktiviteter som shopping.

Jag talade om för min syster att jag tyckte att hennes nya skor var väldigt fina och fick svaret:
"Ja, jag har börjat tycka det med. I början tyckte jag inte om dem så mycket, det var mest insidan jag tyckte var fin."


Bergsjön, 5/8 2009

Jag har gått från att kallas lodis till att bli fotograferad för en modeblogg. Eller kanske var det Petter som var snygg. Men lite tuff känner jag mig ändå.

När det ändå är mode som är på tapeten tänkte jag ställa den fråga jag ställde mig när vi besökte Marstrand idag. Vad är det med att vara stekare och ha långt hår vare sig man passar i det eller inte? Varför måste man ha långt hår för att visa att man har pengar? Är det för att smak och stil inte behöver kosta några förmögenheter längre?

Visst, smaken är som baken som det så vackert heter, men ändå, det finns alldeles för många fläskkotlettfrisyrer där ute (man kammar håret bakåt med fläskkotletten man ska äta till frukost) och alldeles för få som klär i fett hår.

Idag har jag, trots att Petter genom att låta sina fördomar manifesteras fick dem att slå rot även i mig, badat i Bergsjön. Det tog dock en stund innan jag vågade dyka i, jag hade en bild fastbränd på näthinnan av en kropp som plötsligt flyter upp till ytan, eller kanske att jag, när jag dyker, ser någon sträcka sig mot mig från botten. Inte nog med att jag vuxit upp med en skräck för djupt vatten och vad det kan dölja, Petter talade dessutom om för mig att han inte tänker bada i en sjö med lik i. Just det ja, mitt postnummer är 415. Gangsta. Det är så det är. Eller så var det den kommentaren jag syftade på när jag skrev om Petters fördomar.




Det enda, och lägg märke till betoningen på enda, konstiga med denna sjö är att stranden är asfalterad. DET är konstigt. Men det kanske är för att jag är uppvuxen på landet som jag förväntar mig en sandstrand, det är förmodligen för mycket begärt i betongdjungeln.

Jag slutar aldrig att förvånas över vilken badkruka min pojkvän är, i alla fall när han efter en stunds tvekande med vatten upp till knäna bestämde sig för att inte doppa sig och jag efter att ha kontrollerat termometern kunde konstatera att det var 26 grader i vattnet.

Petter har alltid påstått att det krävs 26-gradigt vatten för att han ska kunna tänka sig att ta ett dopp så han insåg ganska snart att han inte längre kunde slingra sig utan var tvungen att stå sitt kast och bada om han inte ville bli hånad för all framtid.



Ovan: Petters version av ett dopp.

Det ironiska i situationen var att Petter, med en gnutta humor, har köpt ett par Lifeguard-shorts (á la Baywatch) som han skulle bada i. Jag funderar på hur många människor som hinner drunkna innan han vågat låta vattenytan överstiga knäskålarna.

Varför skyller vi tröttheten på vädret vilket väder det än är? Gnälliga, förnekande, dumma människor.

Jag ska aldrig försöka mig på en karriär inom golf, har nu (återigen) fått bekräftat att jag inte har något bollsinne. Jag har bara tur emellanåt för trots en hole-in-one dominerades min rad av sjuor när vi spelade minigolf. Men allt under sju är bra, sa vinnaren till alla andra samtidigt som han tyckte att det var tragiskt när han slog så många som fyra slag på en bana. Det tar dock alltid en stund för mig att släppa tävlingsinstinkten och fölika mig med tanken på att förlora. När jag väl gjort det gör det inte så mycket att min golfboll är mer attraherad av vattnet än av hålet.



Så här, mina damer och herrar, ser det ut när man ska slå en hole-in-one.