Att vara barn i en vuxen kropp

Nu har jag bestämt mig för att ta steget ut i vuxenlivet. Jag har tröttnat på att öppna startsidan på blogg.se och få blogginlägg om ingenting uppsmällda i ansiktet. Jag har nästan tyckt att det känns lite pinsamt att tala om vad det är för adress till min blogg. Jag vill liksom förklara i samma mening att jag inte har dagens outfit-bilder eller frågar om läsarna tycker att twilight-skådespelarna borde bli ett par eller talar om vad jag ätit till frukost. För att markera detta börjar jag på nytt.

Det är alltså här jag kommer att skriva från och med nu:
http://lepique.wordpress.com/

Jag önskar mig snälla barn i julklapp.
Ja, en tekanna vore också bra att ha. En sådan där fin med ett litet öra vid locket.

"Det är ju lite av ett socialt experiment att jobba på ---, man lär sig så mycket om dumhet."

Jag vaknade och kunde inte öppna mitt ena öga. Det gjorde för ont. Kinden och kudden var blöta av tårar.

Kisande och gråtande försökte jag genomföra morgonbestyren i hopp om att det snart skulle gå över. Men ack, kisande och gråtande fick jag senare ta mig till Vårdcentralen för att få bekräftat att det handlade om en infektion så att jag skulle kunna få droppar.

Fabror doktorn var snäll och gav mig lokalbedövning som gjorde väldigt ont att droppa i ögat men som gjorde att mitt svullna öga kändes som en svullen bulle som stack ut ur hjässan och inte hade något med mig att göra. Det var bra.

Så, här sitter jag nu och tycker synd om mig själv. För att få lite extra medlidande tänkte jag hitta en bild på en riktigt obehaglig ögoninfektion. Så jag gjorde som vi alla gör i googleage, jag googlade. Sökord: ögoninfektion. Resultat:

Vi hade någon slags examination i statistik idag. Eftersom jag inför lektionen i fredags hade diskuterat ämnet med min bror var jag den dagen i relativt bra form. Idag var den något sämre. Sådär som det kan bli om kroppen har slut på ork och man förväntar sig en stunds ostörd halvdvala under genomgången.

Om man då dessvärre varit i form en dag och råkat säga något som man för tillfället förstod och hade formulerat på ett fint och pedagogiskt sätt finns risken att man återigen förväntas förklara något.

Problemet, en dag som denna, är att det inte fungerar särskilt väl. Jag insåg inte vad det var jag skulle förklara för att sedan inte komma på några bra ord att bygga en funktionell mening av. Inte några. Jag satt och var dum i huvudet. Jag stakade fram några osammanhängande ord men var mest dum i huvudet. Så jag gav upp.

Vår föreläsare såg riktigt besviken ut när han sa att jag ju kunnat förklara det så bra så sist och jag insåg att det kanske hade varit bättre att vara dum i huvudet i början för att sedan bli bättre. Eller så slutar man när man är på topp, jag borde gått hem och sovit istället för att sitta där och vara dum.