Att vara barn i en vuxen kropp

"Du kan ju ta ner fötterna från sätet i alla fall," säger den äldre kvinnan och tittar irriterat på den unga tjejen som lagt upp sina fötter på sätet mitt emot. Tjejen låter dem demonstrativt ligga kvar.
"Jaha, jaja, hon hör inte ens," säger kvinnan föraktfullt och tillägger "De bara kommer hit och tar för sig."

Jag blir också sur om någon lägger fötterna på sätet, kan liksom inte sluta tänka på att de kanske trampat i hundbajs eller något likvärdigt som de nu klenar av på sätet där jag sedan ska sätta mig varpå äcklet hamnar på mina kläder och senare i mitt hem när jag sätter mig i soffan eller lägger mig på sängen.

MEN, att en ung tjej gör så har ingenting att göra med att hon hör till de 6,49 miljarder människor som inte är svenskfödda (läs: ser svenska ut). Det har ingenting att göra med att hon eller hennes föräldrar eller deras föräldrar har kommit till Sverige från ett annat land.

Kvinnan gick av samtidigt som hon sa det där sista så jag hann aldrig fram till henne för att förklara att ett beteende relativt godtyckligt kan förknippas med vilka man nu än vill vara arg på. Vi hade kunnat avsky alla ungdomar, alla kvinnor, alla mörkhåriga (inklusive dem med svenska rötter längre tillbaka i tiden än hundra år), alla i Bergsjön, alla i Göteborg på grund av den här tjejens ohyfs. Listan går att göras oändligt lång.

Att betrakta sin rasism som befogad på grund av att en ung tjej lagt sina fötter på spårvagnssätet är inte bara tragiskt, det är korkat och trångsynt också.

Det här inger hopp samtidigt som det får mig att nästan vilja gråta.

http://www.youtube.com/user/NewLeftMedia

Igår såg jag The boat that rocked. En film jag inte trodde skulle ha jättemycket till handling men som jag hade hört har mycket fantastisk musik. Jag ändrade uppfattning ganska snabbt, eller rättare sagt säga två minuter in i filmen. Den här filmen hamnar på min lista över filmer som jag, någon gång när jag har lite mer pengar än idag, ska köpa.

Inte nog med att soundtracket är underbart fantastiskt utan jag vill se filmen idag igen och sådär höll man ju bara på när man var liten; tittade på samma film dag efter dag och vecka efter vecka tills någon sa stopp. Oftast mor eller far.



Grattis Petter som fyller ett år närmre gammal idag.

Lilla grisen kallade jag min syster.
- Varför kallar du mig alltid bara fula saker? frågade hon och såg ledsen ut.
- Vadå fula? Grisar är söta, det är du med, försökte jag med min allra lenaste stämma.
- Näe, det är de inte, svarade hon och fortsatte: Jag tyckte också det en gång men sen såg jag dem på TV.

Vi drog en nitlott i går. Halv fem är många restauranger stängda så vi hamnade på en vi aldrig vare sig varit på eller hört något om. Det visade sig vara ett väldigt stort misstag.

Potatisen var likt den jag fick i skolan på låg- och mellanstadiet, sådan där som har legat skalad och nerpackad i påsar med vatten. Seg på ytan och mosig i mitten.

Kantarellsåsen innehöll två kantareller som var så små att jag hade låtit dem vara så att det kunde få växa till sig om jag hittat dem i skogen. Salladen bestod av lite strimlad isbergssallat och en bit tomat, som inte ens var snyggt uppskuren.

Min lavastensgrillade ryggbiff (som Petter påpekade när jag pratade med honom: här borde varningsklockan ringt) var förmodligen grillad men inför serveringen värmd i mikrovågsugnen som jag såg att de hade i köket. Inget seriöst restaurangkök har väl en mikro? Eller? Jag äter sällan kött och när jag väl gör det vill jag att det ska vara gott, men nu lämnade jag hälften.

Vi mådde rätt så dåligt efteråt allihop, uppsvällda och tunga i kroppen. Gå inte till restaurangen bredvid Mykonos på Linnégatan. Det blir så tråkigt om man förväntar sig någorlunda ätbar mat.



Dött djur på tallrik, ungefär så fantasifull var maten igår.

Till alla er som tror att Harald Treutiger har läst Flugornas herre, så har han säkert gjort det, men inte före den här intervjun:

http://www.sr.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=976954

Olle Stenholm intervjuar Harald Treutiger om första Robinson. Diskussionen kring programmet präglades av en tragedi, första killen som röstades ut tog sitt liv när han kom hem. Detta var alltså på den tiden då dokusåpor inte tidigare existerat, misstänker att många av oss glömt bort att en sådan tid funnits.

(realplayer behövs, går att ladda ner gratis)

Jag hade besök av en nära vän igår. Förutom att förolämpa mig genom att påpeka att jag har korvfingrar skrämde hon mig lite när hon nöp mig i huden på ryggraden och sa:
"Man drar loss vävnad från ryggraden, det är någon ny massagemetod. Det ska jag göra på dig sedan."

För övrigt sov hon över eftersom hon framåt tiotiden ansåg att det var för farligt för henne att åka spårvagn från Bergsjön.

Det är sannerligen farligt att gå ut om kvällarna här. En gång halkade jag på en isfläck och slog i svanskotan, en annan gång halkade jag i backen ner till spårvagnshållplatsen eftersom det hade regnat.



Eftersom jag inte vill hänga ut min kära vän får det istället bli en bild på Tjock och dum som dricker smutsigt vatten ur en båt.

När jag var liten var jag alltid noga med att inga gosedjur skulle hamna ensamma på golvet, jag brukade ligga blick stilla för att de alla skulle få plats bredvid mig i sängen. Om det blev ohållbart såg jag i alla fall till att ingen låg ensam på golvet, de skulle åtminstone vara två så att de hade stöd av varandra. Jag har inte förrän nu insett hur djupt detta beteende sitter i mig.

Jag har alltid tänkt att mina tvångstankar inte är så farliga. Om man trampar på ett visst sätt på en tröskel måste jag alltid göra samma sak med andra foten, blir det ändå inte riktigt på samma sätt upprepar jag proceduren tills båda fötterna känns likadana. Detta har jag tänkt att alla gör, åtminstone som barn.

Det är bara det att det inte har försvunnit. Förut var jag ute på balkongen och plockade körsbärstomater, när jag tappade ner en så att den smet under balkonräcket kom jag på mig själv med att nästan kasta ner en till. Bara för att den första inte skulle behöva vara ensam.

När jag insåg detta kände jag ett trängande behov av att tala om det för någon och tänkte att om jag skriver det här så får jag lite distans till det och folk tycker kanske inte att jag är lika knäpp som om jag bara talat om det. Ni som läser tänker kanske att jag kryddat det hela lite och jag kommer på så sätt undan ganska lätt men har ändå lyckats lätta mitt hjärta.

Jag har insett att jag i allra högsta grad är ett barn av min tid. Jag vill ha allt nu, nu, nu. Jag vill inte vänta, rädslan för att vänta för länge är alldeles för stor och risken är att man ger upp om man väntar länge därför att man slutar tro på att man en dag kan hamna där man vill.

För att vara en generation som sägs ha nästan en övertro på sina egna förmågor ger vi upp förvånansvärt lätt. Tror vi att det inte är något för oss om vi inte lyckas på en gång eller är vi så rädda för att misslyckas att vi hellre ger upp och struntar i alltihop? Jag tror på det senare. Problemet ska visst ligga i att vi blivit curlade och fått som vi vill under vår uppväxt (visserligen inte alls i samma utsträckning som 90-talisterna) och att vi därför är odrägliga, osjälvständiga och självupptagna. Jag skulle snarare säga att vi är osäkra, lider av presationsångest och en del av oss, ja, en del är faktiskt odrägliga.

Vi söker bekräftelse i prestation och yta eftersom det är utefter dessa egenskaper vi bedömer andra; vad de gör och hur de ser ut. Helst ska man lyckas, notera att detta inte är samma sak som att vara lycklig utan att detta innebär att man blir framgångsrik. På andra plats kommer de medmänskliga egenskaperna, som det här med snällhet till exempel, vi värderar det högt men blir trötta på det om vi inte blir bekräftade. Blir man inte beundrad eller lyckad genom att vara snäll så ger vi upp det också. Sådana är vi, 80-talisterna, bekräftelsesökande, vilsna, osäkra och fulla av prestationsångest.

Det är också därför jag har sådan ångest inför framtiden, tänk om jag inte blir något, inte gör något, tänk om jag slutar upp med att försöka vara snäll bara för att jag inte tjänar något på det. Som tur är, så inser jag åtminstone att det där sista vore det värsta scenariot av de tre. Detta måste betyda att det finns något slags hopp för mig ändå.

Idag ska jag vara så pass sentimental att jag nämner att Petter och jag firar sex år av kärleksgnabb. Detta med anledning av att det faktiskt finns lite roligt att berätta, som hur min yngsta syster ser upp till Petter och förmodligen oftast tycker mer om honom än om mig.

Jag har ju åtminstone börjat undra vid de tillfällen då han fick en godnattkram men inte jag. Vi brukade få, eller vi och vi, Petter brukade få teckningar på vårt framtida bröllop och vårt framtida hus med vårt framtida sovrum. Det var även så att om man blev osäker någon gång på hur länge vi varit tillsammans kunde man fråga Emma och hon räknade en stund för att sedan tala om på dagen, ibland räknade hon inte ens utan hade funderat på det ändå och många gånger kom hon och talade om för oss hur många dagar vi varit tillsammans. När hon frågade mig om klockslaget kunde jag dock inte svara henne så hon för nöja sig med att vi faktiskt kommit fram till vilken dag vi kändes som ett par. Detta har dock lugnat ner sig något med åren, nu har fokus gått från hur länge vi har varit tillsammans till hur länge vi ska vara tillsammans.

Under de första åren (oh, jag känner mig fantastiskt medelålders när jag skriver så) hade Petter ganska långa korkskruvslockar, sådana som jag tänker mig att våra framtida barn ska ha, eller ja, i alla fall, dessa brukade Emma tycka om att dra i. Ett vanligt scenario när Petter och jag klev in genom dörren var detta: “Petteeeeer!!!” Emma rusar fram och ger Petter en kram och säger “Åhhhh” sedan lutar sig Petter fram något så att Emma ska kunna nå en lock som hon drar i varpå denna snabbt studsar tillbaka. Bästa stunden på dagen för somliga.

Hur kan Bert Karlsson ha blivit rumsren? En rasist som sitter och dreglar över småtjejer får vara med i familjeprogram och var en av de så kallade "a-kändisarna" som tackade nej till Kändisdjungeln.

Samtidigt skalar Sverigedemokraterna bort den öppna rasismen. Genom att koncentrera sig på andra frågor i första hand lurar de folk att tro att det också är dessa andra frågor som är viktigast. Det är skrämmande att det (återigen) blir allt mer okej att skylla problem på hela grupper så länge man gör det med fina ord eller lite i smyg.

Jag trodde att svenskar var smartare än att tänka saker som "Libanesisk mat är inte god, jag har ätit det en gång." och "Jag litar inte på folk från Nigeria, jag har träffat en kille därifrån." Tänker de inte på att om någon skulle äta svensk mat från, ja säg, min gamla låg- och mellanstadieskola, (eller surströmming och sylta är väl lika bra och faktiskt även något representativt för svensk mat) de skulle aldrig äta svensk mat igen. Eller om någon träffade Bert Karlsson skulle de aldrig mer lita på en svensk. Det är bekvämt, det är så vår hjärna handskas med intryck, vi letar efter saker att känna igen för att kunna kategorisera nya intryck och potentiella faror.

Så varje gång man ser en svart man och blir rädd borde man fundera över varför man reagerar som man gör istället för att tänka på att den enda, eller de man träffat har varit otrevliga och utgå från att den här personen är likadan. Det är bara att tänka logiskt och inse att jag själv ger varje ny svensk jag träffar en chans fastän jag vet vem Bert Karlsson är och personligen tycker att det är skamligt med kulturfascism och tankar i banorna "bevara Sverige svenskt."

Vad är svenskhet förresten? Vad är det de vill tillbaka till? Tiden då samerna inte tilläts tala samiska och tornedalsfinnarna inte fick tala finska? Samer och tornedalsfinnar är också svenskar. Många skräms av kommunismen för att den likriktar, är inte kulturfascism att gå ett steg längre?

Ut med Bert Karlsson ur tv-rutan! Han är inte folklig. För att vara folklig bör man representera folket och inte stå för några rasbiologiska ideal.

Ibland blir jag rädd att jag faktiskt kommer att hamna på en sensationsblaska (läs kvällstidning). Det vore både tragiskt och ironiskt med tanke på hur mycket jag fnyser åt löpsedlarna och då skulle jag väl få äta upp det här. Jag kan dock inte låta bli att dela med mig, det här går att finna på Expressens hemsida (jag har ringat in det viktiga):



När man klickar på länken får man läsa det här:



De fick dela på biljetten eftersom det bara fanns en kvar. Fint, men inte särskilt dramatiskt.

...för om man är katt finns det inte någon sovställning överhuvudtaget som är obekväm.

Fantastiskt. Fascinerande. Och orättvist.



Tjock och dum heter katten på bilden, mest för att han är tjock och dum.

Jag såg inte svenska Hollywoodfruar i måndags och efter att ha läst det här (länk nedan) är jag glad att jag inte gjorde det. Anna Anka verkar drömma sig tillbaka till en tid som måste vara en av de största skamfläckarna i historien, imperialtiden, där hon förespråkar det sköna livet för alla vita. Hon menar att hon gör mexicanerna en tjänst genom att anställa dem. Det är nästan så att jag, trots att jag rent generellt är emot att döma en hel grupp på grund av någon enda individ, skäms över att kalla mig kvinna. Någon skrev en kommentar om att det måste vara ett skämt och jag hoppas innerligt att det är så.

Läs och förbluffas (det bästa är att sitta på golvet så att man inte kan trilla av någon stol och skada sig):

http://www.newsmill.se/artikel/2009/09/16/jag-vill-bli-en-forebild-svenska-kvinnor

Folk blir upprörda över att Lidl etablerar sig på Linnégatan och startar en grupp på Facebook (nej till Lidl i Linné). Men den här butiken ligger också på Linnégatan, varför har ingen reagerat?



"Vi hyr och säljer herr och barn (kläder)".

Det är snudd på skrämmande att de vågar vara så öppna med vad de egentligen sysslar med.

Google har som mål att organisera all världens information. Ett ambitiöst projekt som kan tyckas vara lite skrämmande med tanke på vilket informationsmonopol de är på god väg att bygga upp. "Storebror ser dig".

Jag kommer att tänka på ett tillfälle då jag var liten och befann mig i en simhall, på dörren ut till bassängerna satt en lapp där det stod: "Har du tvättat dig ordentligt? Storebror ser dig."

Nu har jag blivit med Farmville.

Jag insåg att jag om ungefär tio år kommer att känna mig väldigt utanför när alla kollektivt minns flugan på facebook.

Jag förstod också att det verkligen hade blivit så om jag inte skaffat denna förfärligt meningslösa hobby med tanke på att detta onlinespel har 41 miljoner aktiva användare. Tragiskt.

Jag har vid flertalet tillfällen kunnat konstatera att det inte är min dag i dag. När jag satt på spårvagnen lyckades jag, trots att jag satt och tittade ut genom fönstret hela tiden, glömma bort att jag skulle av. Det tog en stund innan jag insåg mitt misstag men då fick jag snällt fortsätta på snabbspåret till Drottningtorget.

Jag hamnade alltså en bra bit ifrån min ursprungliga destination och det var knappast idé att åka på någon salsa med tanke på hur tidsödande min klantighet hade varit, mitt misstag var också ringklockan som fick mig att inse att jag borde åka raka vägen hem och sova.

Jag sätter mig på nästa spårvagn hem, en gammal vagn som hoppar framåt både när den bromsar och gasar, totalt livsfarligt eftersom den var något sen och därför fullproppad med människor. Självklart går vagnen sönder också, det är bara tredje gången den här veckan.

"Jag äter inte hårdost, det är så omständligt att plocka fram ost och osthyvel och grejer. Det blir så mycket disk också, då måste man diska osthyveln jämt ju. Så jag har ett knep: jag äter mjukost och skinka."
-En lat, eller praktisk vän, har inte bestämt mig för vilket ännu.

Jag svävar mellan att acceptera höstens intåg och att bittert längta tillbaka till de få dagar under sommaren som spenderades vid vatten med behaglig temperatur.

Picknick med fötterna i vattnet, en simtur och ett glas rosévin i skuggan, myggbett och färspotatis med dill.

Jag älskar te, stickat, varma filtar och svamp, men höstmyset tenderar ofta att slukas av bitterheten efter den alltför korta sommaren och när jag väl inser att uppskatta röda löv och regn har de röda löven blivit trasiga bruna smulor eller kladdig gegga av regnet.

Regnet, vars enda positiva egenskap den där årstiden vi kallar vinter är att skymma sikten så att man slipper se alla grå träd som dåligt täcker de smutsiga husfasaderna.



Jag har under de senaste månaderna blivit av med mitt chokladsug och när jag gått förbi de där riktiga chokladbutikerna har mina fötter fortsatt rakt fram, jag har inte stannat, jag har inte gått in, allt det där som jag gjorde reflexmässigt förut har blivit en ryck på axlarna och medfört tvivel på vem jag är. Ja, för så är det, chokladsuget tycks vara en väsentlig del i vem jag är och när jag rycker på axlarna åt chokladbutiken stannar vännen reflexmässigt och skakar på huvudet: "Vem är du och vad har du gjort med Maria?"

Suget är tillbaka gott folk, jag stoppar i mig igen, så även om hösten för tillfället gör mig ledsen så tycks den ha bringat mina karaktärsdrag åter.

Jag tröstäter.

Petter och jag roade oss igår med att tjuvlyssna på en konversation på bussen, eftersom detta var fantastiskt roligt tänkte jag här dela med mig av några delar av denna konversation.

Vi åker förbi Cirkus Maximus på Heden och tjejen säger med något släpig röst:
"Ska vi gå på cirkus?" hon pausar och tänker lite sedan fortsätter hon "tänk om någon där  har svininfluensan, då kommer alla få den och dö."

Nästa intressanta objekt vi passerar är en nästintill tom buss i filen bredvid vår. Killen säger med smått ironisk röst:
"Det var en full buss."
Tjejen tittar också, och trots att ironi sägs utvecklas hos oss i 11-årsåldern och den här tjejen är 20+ säger hon långsamt konstaterande:
"Nääe, den var tom. Ja, förutom föraren då."

Nu den sista lilla pärlan och den här gången är det killen som visar prov på sin kreativitet:
"Såg du trädgårdsföreningen? Om man tar bort trädgårds blir det bara föreningen."

Jag fick höra att jag var rutinerad som hade tänkt på att ta med mig paraply fastän solen sken på förmiddagen, detta med anledning av att himlen faktiskt öppnade sig över Göteborg under eftermiddagen. Nu var det ju dock så att jag bara glömt att packa ur paraplyet efter den grå onsdagen då det faktiskt såg ut att kunna bli regn. Givetvis nämnde jag inte det utan stod och tog in berömmet från mina nya klasskamrater, ja minsann, jag är rutinerad eftersom jag förlikat mig med faktum att vi bor på Sveriges regniga framsida.

-Eller, så var det inte sant heller, jag borde rimligtvis ha vant mig vid att alltid bära runt på ett paraply eftersom jag ändå är uppvuxen här, men jag är inte i närheten av att ge upp min förvanskade bild av barndomen som en tid då somrarna var soliga och varma och då hösten kom före vintern som var vit. Jag vet inte om detta har att göra med att man hoppas på att det skulle vara så, att man är naiv nog att tro att det skulle bli så eller om man lever i självförnekelse. Det går inte att komma ifrån att detta enbart skapar besvikelse, sommaren är normalt inte solig och varm, vintern kommer för tidigt och har ihjäl höstmyset för att sedan försvinna helt och lämna oss i en grå tillvaro från november till mars.

Något jag lärde mig igår var i alla fall hur hal blöt asfalt kan bli. Praktiskt lärande ska ju enligt en del vara det bästa och jag kan inte annat än hålla med, åtminstone i det här fallet. Alla vet att blöt asfalt är hal. Men det är inte förrän man ramlat framstupa ner för en backe som man förstår sin kunskap och lär sig försiktighet.

Jag minns en tid då man i sin naivitet och lycka över sin nyvunna självständighet blev glad då posten kom. Det var på den gamla goda tiden då man inte riktigt visste vad en räkning var, eller åtminstone inte insett att den måste betalas också.

Jag har reflekterat över skillnaderna mellan att börja på en kurs och ett program, jag har under de två dagar jag gått på journalistutbildningen pratat med fler människor än jag gjorde de första veckorna, eller jag kan nog till och med drista mig till att säga de första månaderna när jag läste historia. Är det för att vi vet att vi ska stå ut med varandra i tre år som vi anstränger oss? Varför anstränger sig ingen för ett år, eller ett halvår då man läser en kurs? Det är ju också relativt lång tid. Eller är vi så mätta på gemenskap efter att ha trängts på fullpackade spårvagnar hela dagarna att vi inte orkar mer?

Idag hämtade vi i alla fall ut passerkort, sådana där som pryds av en bild på en själv vilken alltid får en att må lite dåligt eftersom man sällan hinner göra sin snyggaste Zoolander-pose när vaktmästaren, som har skrivbordet fullt med tomma coca cola-flaskor halvt engagerat säger: "ja, då tar jag en bild nu". Bakom sig har man då en kö på femton personer som uttråkat tittar på när man försöker le lite avslappnat; det blir sällan vackert.

Det finns dock ett foto jag är någorlunda nöjd med, min passbild blev, trots att jag stod på tå för att nå upp till kameran på den jättelika apparaten hos polisen (kändes något omodernt), relativt bra. Jag ser åtminstone inte ut som en idiot och högre krav än så kan man nog inte ställa.


Min syster funderar på att flytta ifrån "kollektivet Hasnon", jag tycker inte att det är en bra idé.

Oh, nu blir jag alldeles rörd av mitt tilltag att vädja till henne på nätet. Jag vet inte om det är okej att blli rörd över något man gör själv men jag tycker mig vara nästan lika gullig som de där människorna som friar på en skärm på en fotbollsmatch. Fast fotboll är ju i och för sig inte så romantiskt. De kanske tror att de genom att fria på ett storslaget sätt ska komma undan med att sitta med ölen på magen i soffan och titta på fotboll hela dagarna eftersom de, när partnern blir trött och säger ifrån, kan hävda att allt handlar om nostalgi och att det är av kärlek man är en ölpimplande soffpotatis som glor på människor som jagar en boll. Ah! Listigt.