Att vara barn i en vuxen kropp

Idag ska jag vara så pass sentimental att jag nämner att Petter och jag firar sex år av kärleksgnabb. Detta med anledning av att det faktiskt finns lite roligt att berätta, som hur min yngsta syster ser upp till Petter och förmodligen oftast tycker mer om honom än om mig.

Jag har ju åtminstone börjat undra vid de tillfällen då han fick en godnattkram men inte jag. Vi brukade få, eller vi och vi, Petter brukade få teckningar på vårt framtida bröllop och vårt framtida hus med vårt framtida sovrum. Det var även så att om man blev osäker någon gång på hur länge vi varit tillsammans kunde man fråga Emma och hon räknade en stund för att sedan tala om på dagen, ibland räknade hon inte ens utan hade funderat på det ändå och många gånger kom hon och talade om för oss hur många dagar vi varit tillsammans. När hon frågade mig om klockslaget kunde jag dock inte svara henne så hon för nöja sig med att vi faktiskt kommit fram till vilken dag vi kändes som ett par. Detta har dock lugnat ner sig något med åren, nu har fokus gått från hur länge vi har varit tillsammans till hur länge vi ska vara tillsammans.

Under de första åren (oh, jag känner mig fantastiskt medelålders när jag skriver så) hade Petter ganska långa korkskruvslockar, sådana som jag tänker mig att våra framtida barn ska ha, eller ja, i alla fall, dessa brukade Emma tycka om att dra i. Ett vanligt scenario när Petter och jag klev in genom dörren var detta: “Petteeeeer!!!” Emma rusar fram och ger Petter en kram och säger “Åhhhh” sedan lutar sig Petter fram något så att Emma ska kunna nå en lock som hon drar i varpå denna snabbt studsar tillbaka. Bästa stunden på dagen för somliga.