Att vara barn i en vuxen kropp

När jag var liten var jag alltid noga med att inga gosedjur skulle hamna ensamma på golvet, jag brukade ligga blick stilla för att de alla skulle få plats bredvid mig i sängen. Om det blev ohållbart såg jag i alla fall till att ingen låg ensam på golvet, de skulle åtminstone vara två så att de hade stöd av varandra. Jag har inte förrän nu insett hur djupt detta beteende sitter i mig.

Jag har alltid tänkt att mina tvångstankar inte är så farliga. Om man trampar på ett visst sätt på en tröskel måste jag alltid göra samma sak med andra foten, blir det ändå inte riktigt på samma sätt upprepar jag proceduren tills båda fötterna känns likadana. Detta har jag tänkt att alla gör, åtminstone som barn.

Det är bara det att det inte har försvunnit. Förut var jag ute på balkongen och plockade körsbärstomater, när jag tappade ner en så att den smet under balkonräcket kom jag på mig själv med att nästan kasta ner en till. Bara för att den första inte skulle behöva vara ensam.

När jag insåg detta kände jag ett trängande behov av att tala om det för någon och tänkte att om jag skriver det här så får jag lite distans till det och folk tycker kanske inte att jag är lika knäpp som om jag bara talat om det. Ni som läser tänker kanske att jag kryddat det hela lite och jag kommer på så sätt undan ganska lätt men har ändå lyckats lätta mitt hjärta.