Att vara barn i en vuxen kropp

Jag har äntligen förstått poängen med att sätena i de äldsta spårvagnarna står omlott. Så här är det mina damer och herrar: dessa sätens placering har en strategisk och omsorgsfull baktanke. De gör det nämligen möjligt att sitta bredvid en främmande människa - utan att sitta precis bredvid en främmande människa. De skapar avstånd. Något som borde uppskattas då folk desperat letar efter tomma dubbelsäten på varje buss, tåg eller spårvagn. Sitter det då redan en på varje dubbelsäte så är det många som hellre står upp eftersom man annars måste betrakta alla passagerare väldigt noga för att utröna om de kan vara av typen ”jag tror att det är okej att prata med den som sitter bredvid mig”.

För fy skäms på den som pratar! Värst är fyllona. De pratar högt om vad som helst. Gärna om hur folk ser ut och beter sig, eller, i det värsta tänkbara scenariot: fyllot drar en fräckis. Då sitter det stackars offret och hummar artigt men vill helst sjunka genom jorden. Vänder sig bort och stirrar ut genom den ständigt immiga rutan, men alkoholen går inte att hyssja, den får den berusade att glömma alla väl inrepeterade normer.

Jag klev på en alldeles full spårvagn igår. En vagn som av någon anledning luktade kanelbullar och var packad så till den grad att man knappt behövde hålla i sig när man stod upp. Jag säger knappt eftersom jag ändå borde hållit i mig. När vagnen krängde till tappade jag balansen och tjejen som stod bredvid mig fångade ofrivilligt upp mig. Hon gjorde det inte med mening utan råkade bara stå i vägen när jag föll.

Det var då jag gjorde bort mig. Jag skrattade och bad om ursäkt. En tyst vagn. Jag skrattar. Och ber om ursäkt. Som tur var insåg hon mitt misstag innan jag gjorde det. Hon låtsades inte höra mig, tuggade hårt på sitt tuggummi och bläddrade i sin Metro så att tidningspappret prasslade högt, liksom för att kompensera mitt fåniga skratt som alla satt och skämdes för.