Jag är en tjuv
Någon hade glömt sin dator på spårvagnen. Spårvagnschauffören gick runt och letade och frågade om någon hade sett en laptopväska, utan reultat. Men jag hade med mig min. När chauffören gick förbi och frågade såg jag hur folk i närheten sneglade på min väska. När jag skulle gå av såg jag hur de sneglade. Jag ville vända mig om i dörren och ropa att jag inte är någon tjuv, att datorn är min och att jag kan bevisa det.
Som tur var så avstod jag, det kunde ha blivit ungefär lika konstigt som en gång när jag skulle köra en kollegas bil från jobbet.
Den stod parkerad i ett parkeringshus och jag lyckades självklart sätta igång larmet. När det väl gått igång ville det inte heller sluta, det verkade inte spela någon roll vilka knappar jag tryckte på på den lilla kontrollen. Trots att tjutet från bilen ekade mellan cementväggarna så att håren längst in i öronsnäckan gick av på mitten, kunde jag höra att någon kom. Det var ett äldre par som tittade frågande på den stressade, svettiga lilla människan som tryckte frenetiskt på en kontroll och sedan i panik ryckte i dörrhandtaget. Eftersom situationen kändes lite pinsam och jag ville förklara mig sa jag, utan att tänka efter:
- Det är inte min bil.
check
