Att vara barn i en vuxen kropp

- Så brukar jag säga högt för mig själv när jag vrider om nyckeln i ytterdörren, för att hjälpa mig själv att minnas. Ibland hjälper det.

Jag har hört att det nu finns en diagnos även för allmän ångest. Väntar bara på att en läkare ska ge mig diagnosen så att jag kan medicinera bort den istället för att ta itu med den. För vem hinner med sånt?

Det konstiga med denna sjukdom är att den smittar. Jacob brukar allt som oftast skratta åt mig när jag springer tillbaka till lägenheten för att kolla spisen, kaffekokaren och om dörren är låst. Det var också av denna anledning jag i veckan fick ett sms där han skrivit:
"Haha"
På detta svarade jag, när jag satt och vred mig på spårvagnen och funderade på om jag borde vända och åka hem för att kolla om spisen verkligen var avstängd:
"Vadå haha? Tänk om spisen är på då?"
"Sluta, nu blir jag ju nojig" skrev han som brukar håna mig och mitt närminne. Han som brukar fråga mig hela vägen till vagnen om jag verkligen låste bara för att kunna skratta när jag väl vänder tillbaka för att dubbelkolla.

Vi övergick från sms:andet till ett telefonsamtal och diskuterade vad som skulle hända om en platta stod på i tolv timmar utan någonting som kunde avleda värmen. Jag funderade på om jag verkligen kunde säga: ursäkta att jag är sen men jag var tvungen att åka hem för att kolla om spisen var avstängd. Risken är ju att det skulle låta lite konstigt. Därför åkte Jacob hem istället. Skrattar bäst som skrattar sist.

För övrigt var spisen faktiskt avstängd.