Att vara barn i en vuxen kropp

Man kan tycka att jag borde dela med mig av något vettigt från de förelsningar jag har varit på idag, en med Paul Krugman och en med Jan Guillou. Dessvärre har jag för tillfället ingenting att säga.

Jag vill hellre skriva om Trasdockorna som jag lyckats få tag i. Det var nämligen så att jag full av förväntan satte på ett avsnitt och när det började ryggade tillbaka. Ja, jag hoppade i taket samtidigt som min haka studsade i golvet. Anledningen var att de sjöng på engelska. Jag väntade mig "Att va söta men lika som bär va e de å ha... lite annorlunda e väl inge fel å va" men fick sången på engelska.

I vanliga fall är jag en fascist som avskyr allt vad dubbning heter men jag insåg genast att i det här fallet giljotinerades min nostalgi på ett väldigt brutalt sätt och det var nostalgitrippen jag var ute efter.

Jag brukar vilja betrakta mig själv som en modern och nytänkande människa, men för att vara en sådan är jag extremt konservativ när det gäller vissa saker. Julafton måste alltid vara som det alltid har varit, rör någon mina barnprogram gråter jag (för när jag var liten var barnprogrammen bra till skillnad från idag), födelsedagen ska firas på samma sätt och med en likadan tårta som när jag var fem. Jag vill vara tillsammans med en gentleman, som bär mina väskor, i mitt jämlika förhållande och jag tänker inte fria (på den punkten var min mor något mer modern än vad jag är). Jag får panik när jag tänker på att mina barn kanske inte kommer att få samma uppväxt som jag fick... listan är lång. Förmodligen alldeles för lång för att mina högtflygande tankar om min egen moderna person ska kunna betraktas som verklighetsbaserade.



Vintern när jag var liten, riktig snö och jämn is på Viskan som svämmar över varje vinter.