Att vara barn i en vuxen kropp

-eller tvärtom

Tillsammans är man mer ensam

Jag har kommit till en ny skrämmande insikt, Petter och jag har varit tillsammans så länge att vi avslutar varandras meningar, tar efter varandras kroppspråk, uttryck och tankar och resultatet av detta är att vi kan känna oss ensamma tillsammans på samma sätt som en enda person känner sig ensam.

Vi har identifierat oss så mycket med vår relation att vi inte längre är två utan en, en ensam och socialt utsvulten själ som desperat har försökt få tag i vänner som skulle kunna träffa oss idag.



Vi är även sympatifula med varandra. Det är en hårfin skillnad mellan kärlek och galenskap.

Korrigering: Petter påstår sig vara helt säker på att han är en egen person. Han insisterar på att han "inte känner sig ensam, utan snarare en smula uttråkad".



P.S. Denna kommentar skrevs utan att någon av oss talade men vi lyckades ändå turas om att trycka på tangenterna. Vi är nog en bra människa, en kär människa (i alla fall ena halvan). Vi fortsätter nog med det här resten av dagen. D.S.

Ni är äckliga. Ni får inte komma in i mitt hus;) Först parmiddag och sedan detta..vad gjorde jag för fel? Hur blev det såhär?

haha =)