Att vara barn i en vuxen kropp

Efter att ha suttit på en spårvagn full med chockade människor, mer eller mindre nyktra, som inte kunde prata om annat än Michael Jacksons död inatt kan jag inte heller tänka på annat.

Även om jag aldrig varit någon inbiten nörd finns det nog inte någon i min generation som skulle påstå annat än att Michael Jackson påverkat, inte bara musikhistoriskt, för hur många har inte som barn övat på moonwalk? Jag tror faktiskt att de som behärskade denna rörelse åtnjöt större respekt än skolgårdens största bråkstake. Det är förmodligen så att många av oss fortfarande står framför spegeln och mimar till Thriller eller någon annan låt samtidigt som vi försöker oss på det där.

Jag inser också att jag gått miste om något, jag har aldrig sett honom live och nu kommer jag lida resten av livet för att jag har försuttit min chans att se någon som betytt oerhört mycket för musiken vare sig man lyssnar på honom eller inte. Mina barn kommer att vara lika arga på mig för det som jag är på mina föräldrar för att de inte var på Woodstock, fastän mamma bara var tio år. Men jag var faktiskt inte gammal när Michael Jackson var som bäst heller...