Att vara barn i en vuxen kropp

Igår hade vi julkalas hos min mormor och morfar. Min yngsta kusin Fred, en fyraåring som såg ut som Toker när han var bebis och fortfarande påminner en hel del om nyss nämnda figur, satt och ritade i sin nya målarbok. Av någon anledning kommer tjejer på tal.
"Tycker du om tjejer?" frågar min kusin Hanna.
"Nej" säger Fred bestämt. Sen tillägger han, på sin överartikulerade lustiga dialekt som får honom att låta ännu sötare, det är någon form av skånska utan de typiska r som skåningarna använder; "Jag tycker inte om fula tjejer, bara fina och coola tjejer."

"Hur är en cool tjej då? Är Maria en cool tjej?" frågar Hanna.
"Nä, bara alla tjejerna på mitt dagis" säger Fred utan att lyfta blicken från Nicke Nyfiken-bilden som han håller på att göra vackert röd.
"Hade hon varit cool om hon hade gått på ditt dagis då?" försöker Hanna.
"Hon kan inte gå på mitt dagis, hon är för gammal." Nu tittar Fred upp och tror nog att vi faktiskt är dumma på riktigt.
"Hur gammal ska man vara för att få gå på ditt dagis då?" Hanna ger sig inte.
"Man ska vara fyra och ett halvt, fem och ett halvt eller fem och ett dubbelhalvt."

Lite senare diskuterar vi färgläggningen av teckningen, vi har envisats med att katten på bilden är en gris och Fred är så frustrerad att han säger att om någon säger gris igen så får den inte titta på mera (här kan jag inte låta bli att lägga till att Fred senare på kvällen skulle få kasta gris i julklapp av mina föräldrar). Mitt uppe i konversationen stannar han upp och utbrister "Oj, jag skrattade så det kom snor ur näsan."