Att vara barn i en vuxen kropp

Jag skulle vara fyndig och skriva gul jod på ett paket till min syster men tänkte hela tiden på Kaaaarin så det blev visst kul istället för gul. Klantigt att misslyckas med ett dåligt skämt.
               Min fantastiskt ambitiöse pojkvän hade slagit in ett paket stort som en baskagge, vilket jag nästan trodde att det var en stund, i kartong som han skurit till för ändamålet och massor av tejp och papper. Han är tejpfantasten nummer ett, har tejpat allt i alla tider. Som liten tejpade han till och med ihop sin favoritpinne som såg ut som en pistol när den gått sönder. Han fick ju inte leka med den typen av leksaker så får honom var detta en underbar tingest. I mitt stora paket fanns i alla fall två rottingpallar och i det andra paketet (för ja, jag fick ett till) fanns en av hans bilder inramad. Jag blev väldigt lycklig även om förtjusningen var snäppet svårare att dölja när jag såg hur stora mina paket var. Jag älskar nämligen överraskningar och blir egentligen glad för allt. Därför är oftast stunden innan man vet den bästa. Ungefär som med lotter, undersökningar visar att folk är som lyckligast innan de skrapat lotten. Förväntningar gör oss lyckliga. Jag tror att Petter blev glad för sina biljetter till Coldplay, om inte annat kan jag var det åt honom. Vi ska på Coldplay i augusti! Har man missat en gratiskonsert på Madison Square Garden när man faktiskt var där just den dagen så är man inte bara lite sugen på att ta igen det. Jag betalade därför de dyraste konsertbiljetter jag köpt trots att det står “begränsad sikt” på våra biljetter. Varför måste det stå på biljetterna? Där talar vi om att dämpa förväntningarna. Vi diskuterade saken igår kväll och beslöt oss för att köpa operakikare. Inte bara för konserten utan för att det är en rolig grej att ha om man älskar prylar. Det är lite snyggt att placera i en bokhylla bredvid andra antikviteter. För det är klart att de måste se antika ut, annars är det skit samma. Då får det vara.
              Nu har vi stoppat i oss mat så att det räcker för några dagar och jag undrar just hur mycket större min magsäck kommer att vara efter alla julkalas. Jag tror inte att jag vill veta. Vi brukar ha varm saftsås som mormor gör, jag avskyr rent ut sagt den man köper i affären. Jag äter saftsås och ris á la malta istället för tvärtom, när jag var yngre brukade jag också ha för vana att slicka rent tallriken. Vi har liksom inte haft för vana att sitta snälla och tysta så fort det är jul, utan vänder på det hela och tänker att eftersom det är jul kan vi bete oss hur som helst. Slicka tallrikar, prata om kiss och bajs vid matbordet (inom den kategorin finns det tillfällen jag skäms över) och vara allmänt elaka mot varandra på ett sådär småmysigt sätt. Det sistnämnda hör nog även till vardagen.