Att vara barn i en vuxen kropp

Det känns ungefär som om jag springer en hinderbana med meterhöga hinder emellan vilka man inte får plats att sätta ner hela foten. Jag skymtar horisonten men ser inget slut.

Så lycklig jag har varit över min framförhållning när jag lånat all kurslitteratur till den nyss påbörjade kursen för längesedan. Så mallig jag har varit när människor i min klass stressar över att de inte får tag i böckerna och därför kanske måste köpa allihop, även de tråkiga. Mindre lycklig blev jag när jag insåg att jag måste lämna tillbaka dem imorgon eftersom andra köar och jag redan har fått böter på dem allihop.

Det måste kännas ungefär såhär om man fyndar en bröllopsklänning man hoppas kunna använda om några år men när det väl är dags vara för tjock för att få på sig den.

Det är mörkt och vinterkylan har bytts ut mot höstregnet för ett dygn, vi går förbi ett äldre par som använder älskling som tilltalsnamn. Jag känner hur Petter ryser.
- Kan inte vi lova varandra en sak? Att aldrig kalla varandra älskling så, jag vill aldrig heta älskling. Det är avpersonifierande, säger han.
Jag går med på det eftersom även jag ogillar när man sliter på orden. Sen fortsätter han:
- Det är samma sak med barn, jag vill inte heta mamma liksom.

Eftersom vi ska skriva om en rättegång är en av förutsättningarna att faktiskt besöka en. För att besöka en är det nödvändigt att ta reda på när någon lämplig äger rum och därefter begära ut handlingar för denna. På Mölndals Tingsrätt skulle de visst vara trevliga, det finns till och med en anslagstavla med de mål som kommer upp. Det visar sig dock endast vara dagens mål som finns med på lappen på anslagstavlan. Bland rattfyllor och fortkörningar fanns: "Angående olovlig föfrlyttning i sidled".

Således kände vi oss nödgade att fråga kvinnan i informationen om hon kunde tänkas ha någon information kring rättegångar nästa vecka. Hon verkade inte alltför glad att se oss. Det var otroligt jobbigt för henne att tvingas ringa vaktmästaren då vi ville ha handlingar kring två intressanta mål. Han svarade inte och hon bad oss vänta.

Efter ungefär tjugo minuter kommer en farbror och sätter sig inne hos kvinnan i informationen. När de haft kafferep en stund bestämmer vi oss för att be henne ringa vaktmästaren igen.
- Ursäkta?
- Vem vill ni prata med? frågar farbrorn.
- Ja, vi skulle vilja prata med vaktmästaren.
- Det är jag, säger farbrorn som suttit alldeles nära oss i tjugo minuter utan att informationstanten brytt sig om att säga något.

När vaktmästaren har varit borta i nästan en halvtimma går vi återigen till informationstanten.
- Ursäkta, vet du hur lång tid det här kan ta? Vi behöver snart gå.
Vid det här laget har vi varit där i en och en halv timme.
- Ja, det tar ju så lång tid det tar, säger hon med monoton röst och börjar räkna upp allt han måste göra:
- Han måste leta upp rätt papper, kopiera, häfta ihop och sätta tillbaka mappen.
- Nej, men, kan vi kanske komma tillbaka på måndag? frågar vi.
- Så lång tid tar det ju inte, säger informationstanten och tittar granskande på oss. Blicken skvallrar om att hon ifrågasätter vår intelligens.
Jo, vi trodde ju att han skulle springa runt i arkivet och leta hela helgen.

Finns det något sötare än små barn ordentligt påpälsade för att klara vintern? Tvååringar som blir lika breda som långa i sina vinterkläder, och som av någon anledning alltid har de där stora, spegelblanka ögonen.
När de pratar har någon pitchat upp rösten och det enda man hör är boaboabobaolalalalalala. Att någon kan uttyda det där är alldeles fantastiskt otroligt. Men som förälder hör man nog: "jag tycker faktiskt att Sartre har fel. Jag tror att man föds som hjälte och att jag är en", ja, så säger de säkert allihop.

Som små korvar i gula dagisvästar har förskolefröknarna lutat dem mot ryggstöden på spårvagnssätena. Med den mängden kläder går de inte att böja på mitten.
En liten flicka tittar på mig med sina rådjursögon och jag är såld. Jag smälter på fläcken. Just då börjar vagnen rulla, den rycker till lite, knappt kännbart för mig som står upp. Hon å andra sidan välter handlöst framlänges och ner på golvet.

Det här är inte en bild på en söt alpacka. Det här är en bild på ett monster. Det är den oskyldiga uppsynen som gör den här varelsen till ett monster - som enligt texten utfodras med får.

Jag blir frustrerad när jag inte förstår saker, och jag förstår inte hur hela Göteborg kan stanna för en fotbollsmatch. När vi skulle ta oss hem igår efter ett restaurangbesök, där min yngsta syster berättade om hur hon kunnat se inälvorna när en glasflisa skar upp hennes fot, var stora delar av centrum avstängda. Av den enkla anledning att en mängd människor, som är trötta på att slåss mot sina primitivia instinkter väljer att slåss mot varandra istället, belägrade staden.

Plötsligt kommer hordar av människor i randiga halsdukar springande och jag tror nästan att någon galning måste stå och skjuta helvilt omkring sig en bit bort - tills de vänder och springer tillbaka, slår ner någon på vägen och tar i från tårna när de vrålar med så mörka, djupa röster de bara kan.

Det är obehagligt när någon i närheten kastar ner en annan på marken, när knytnävar och rop viner kring öronen på en när man bara vill ta sig till en spårvagn för att komma hem och äta massor av efterrätt som ens kära mor har trösthandlat för att kompensera den dåliga dricks vi gav till servitrisen som severat oss kall mat.

Uppenbarligen ligger det djupt rotat i oss utvecklade, civiliserade, medvetna och självberömmande människor en fascination för våld som tar sig uttryck i de mest irrationella och primitiva handlingar.

Är det inte konstigt ändå, att lägre tjänstemän som begår tjänstefel blir bestraffade medan man, så fort man sitter i chefsposition, får belöning i form av stora avgångsvederlag?

Inga böter, inga åtal men 12 månaders lön.

Senast en kommunalchef i Landskrona.

Jag ska också bli chef, förskingra och utnyttja systemet. Sedan ska jag förhandla fram en fin fallskärm så att jag kan planera för en tidig pension när jag är en sisådär 40 år. Då kan jag råka läcka ut vad jag sysslat med. Bekänna, ångra mig, ta fallskärmen och gå.

Sedan lever jag lycklig i alla mina dagar på pengar andra människor kämpat ihop. Åh, vilken utopi!

- Här i butiken pratar vi svenska, säger killen bakom disken lugnt till två killar som står i kö i väntan på att hämta ut ett paket.
- Jaaha, förlåt. Vi pratade bara lite på vårt eget språk, säger den ena killen smått paff.
- Jaja, men det förstår ju inte jag, säger killen bakom disken och ler.
Sen tillägger han med trevlig stämma, notera att han verkligen var trevlig och lite skämtsam i tonen:
- Jag kan bara lite bananas.

Min bror gjorde något fantastiskt storsint och generöst när jag fyllde år. Han gav mig ett presentkort på snälldagar. Jag funderar på att utnyttja en snart. Synd att det inte finns något vackert snirkligt typsnitt här, men såhär fint lyder texten:

Detta presentkort består av fem klippkort som vardera ger innehavaren rätt till en "snälldag", det vill säga en dag då Givaren inte kommer att utsätta Mottagaren för varken fysisk eller psykisk mobbning under ett helt dygn. Då Givaren behöver förbereda sig mentalt inför denna prövning krävs två dagars förvarning innan avsedd dag (så att Givaren hinner göra slut på sina förolämpningar dagen innan avsedd dag). Om Givaren råkar vara snäll idag kan Mottagaren se det som en bonus (räkna inte med det dock).

/Jacob

Villkor: Om Mottagaren då denne utnyttjar erbjudandet utsätter Givaren för en behandling denne upplever som kränkande kommer erbjudandet upphöra att gälla. Kan ej kombineras med andra erbjudanden.

PS. Tänkte givit dig tio dagar men jag insåg att det skulle bli alltför krävande, hoppas du är nöjd ändå. DS



Det är inte lätt att vara dum. Men det är ju tur att det inte krävs någon oerhört hög intelligens för att vara snäll ibland.

Min morfar som älskar att promenera har fått rullator.
Han låter sig dock inte nedslås utan deklarerade glatt för mina kusiner att han skulle delta i rullatorrally, klass 80+.
Glädjande besked tycker jag.



Lille morfar.

Undrar förresten var gränsen går för att kalla någon liten? Är det när man tycker att man behöver ta hand om dem eller rent allmänt för att man tycker om någon? Om det är det förstnämnda som gäller så måste jag verka väldigt nedlåtande. Jag tycker om att lägga till "lilla" eller "lille"  på folk och jag har alltid tänkt att det är någon slags ironisk gullighet och har lite att göra med min egen storlek. Men det kan ju uppfattas helt annorlunda. När det gäller Petter är det nog nedlåtande, han är ju min lilla prinsessa.

Hörde en gång om en farbror som trimmade sin permobil. Den gick lite väl fort, farbrorn hann inte med att hålla balansen. Eller så glömde han bort det, jag vet inte riktigt vilket.

På släktkalaset i helgen satt de små barnen och tävlade i mattekunskaper. Från början var det tal som 1 x 1, eller 1 x 2. Men ganska snart blev det hela lite svårare:
- Ja, vad är nio gånger nio då?
- Ehm, hm, 81.
- Haaa, meeeen... 81 gånger 81 då?
- Omä, haha, det finns ju inte!

Nu har jag äntligen förstått varför jag alltid gråter till filmer. Min känslosamhet går alltså i släkten. Det märktes under The Holiday då min moster satt och snyftade och torkade ögonen med servetten. Hon berättade även om hur hon med en förskoleklass hade varit på skolbio och sett en tecknad film om en liten anka. Den hade slutat fantastiskt lyckligt. Sådär lyckligt att man inte kan hålla tårarna tillbaka.

Idag satt vi där och torkade ögonen tillsammans, min mor såväl som min moster och hennes man, min kusin och jag. Med blanka ögon gjorde vi tafatta försök att skratta bort det hela.

Det var i alla fall skönt att upptäcka att jag inte är ensam. Att inte alltid vara apan i buren som alla förväntansfullt tittar på så fort en film blir lite sorglig eller sådär sentimentalt lycklig.

Petter har till och med gått och hämtat sin syster för att hon skulle få se mig när jag i djup sorg kastade mig fram och tillbaka i soffan till eftertexterna på Crouching tiger, hidden dragon, trots att jag sett den ett flertal gånger förut.


För övrigt tror jag att baconfeber får vara dagens ord. Det är tur att Vårdguiden anpassar sig efter dagens facebookande generationer. Svininfluensa är inget lika tufft ord.

Igår struntade jag i att studierna igen. Jag intalade mig själv att svampplockning är meditativt och att jag om jag tillbringar dagen i skogen kommer att sköta studierna mycket bättre när jag väl kommer hem.

De har gallrat i min svampskog. Över mina kantareller ligger stockar och ris. Förtvivlat söker jag med blicken över marken för att se om någon enda liten kantarell klarat sig, inte krossats, eller gömts under stockarna. De är svåra att hitta. De som faktiskt har klarat sig har i blotta förskräckelsen gömt sig under mossan. Mina stackars små kantareller.

Lyckligtvis gick vi även till min brors svampskog. Där hade inga maskiner skapat massgravar. Klungor av stora kantareller ropade på mig och min mor. Av bara farten hoppade de upp i våra hinkar och fyllde dem till bredden. Jag var tvungen att gå upp en gång till med en tiolitershink för att rädda resten av de små bruna och några gula som hade klarat sig från elaka Fru Frost som också varit i farten.



När vi var små tävlade vi, som vanligt, om vem som fyllde hinken först. Jag hittade en liten backe, en nersänkning där den rundade backen täcktes av trattkantareller. Sedan dess har jag gått dit varje år och plockat. Den gången blev jag stressad. Ingen annan fick komma och hitta det, kanske plocka snabbare än mig och fylla hinken först. Jag tyckte inte om svamp. Men jag tyckte om tävlingen. Det där med att man åt foten också hade jag inte riktigt koll på, jag år som sagt var aldrig svamp. Det gick mycket snabbare att bara plocka hattarna.
- Maria? Var är du?
- Eh, här borta, jag ropade lite halvkvävt, för att de skulle höra att jag inte var vilse men ändå inte höra var jag var. Jag plockade, nöp av hatt efter hatt och fyllde så småningom min hink. När jag plockat nästan alla hattar och min hink var full kommer min bror över krönet.
- Jaså här är du. Oj, du har ju hittat mycket! Han tittar avundsjukt på min hink. Sen tittar han på marken och börjar skratta.
- Men åååååh har du bara plockat hattarna? han tittar på mig och ler sådär småelakt som vi gör i vår familj när vi vet att någon ska grillas. Han vänder sig långsamt om:
- Mamma! Kom! Maria har bara plockat hattarna. Ååååh! säger han när han tittar på mig.
Hade jag varit mamma idag hade jag gjort samma sak som hon gjorde då. Hon satte sig ner, suckade och började plocka alla de gula små fötterna som täckte marken.



Min halva av gårdagens skörd. Vintern är räddad.

- Hur går det med jobbsökandet? frågar jag Petter. Jag försöker få honom till Göteborg eftersom den stora farliga staden ter sig alldeles för skrämmande för mig för att jag ska fortsätta våga springa omkring utan en stor stark som kan beskydda mig.
- Jag har ett jobb, konstaterar han.
- Tänker du bo hos din pappa hela livet? frågar jag då.
- Ja.
- Men...
- Jag bejakar mitt grekiska arv.
Jag tittar frågande på honom.
- Du har ju inget grekiskt arv.
- Hallå? säger Petter menande och trycker pekfingret mot sitt lockiga hår. Hallå? säger han igen och drar upp byxbenet för att visa håret på benen.
Han funderar en stund.
- Därför tänker jag från och med nu kalla mig Kostas Papirauliolis.



Kostas med sin pipa och två andra krullhåriga herrar.

Jag blir frustrerad av diskussionen kring den nya ICA-reklamen. Läste en blogg där tjejen frågade sina läsare om de ansåg att reklamen var kränkande eller inte och där hon kallade Jerry, den nya praktikanten, för utvecklingsstörd.
För det första så har vi väl skrotat begreppet utvecklingsstörd för längesedan? För det andra blir diskussionen i sig kränkande eftersom man diskuterar huruvida det är okej eller ej att visa upp en funktionshindrad människa i TV och visa de reaktioner som funktionshindrade ofta utsätts för.

När jag först såg reklamen funderade jag på huruvida den var menad att vara rolig eller inte, men insåg snart att den ska få oss att tänka efter. Hur hade jag själv reagerat?

Diskussionen känns som tagen från 30-talets rasistiska samhälle fast den idag handlar om en annan grupp människor som vi "vanliga" människor länge har distanserat oss ifrån. Vad är det för behov som får oss att placera in alla människor i fack efter utseende, etnicitet och kultur? Detta behöver inte vara ett problem om man inte, som vi alla så ofta gör, också graderar grupperna.

Om man nu ska gradera så borde ju den lyckligaste gruppen människor vara den som alla andra har mest att lära av, och de flesta människor med Downs syndrom som jag har träffat har varit lyckliga, förnöjsamma människor. Människor värda respekt och beundran.

Här finns reklamen:
http://www.youtube.com/watch?v=51xyUO0_lfM

Jag fyllde år igår. Min familj ringde och gratulerade, det första min lillebror frågade (efter ett grattis) var:
- Hur mycket fyller du? 23...? 22...?

Jag fick dock höra att jag minsann glömde hur gammal min lillasyster var en gång. Hon kommer aldrig att glömma det. I och för sig är hon i den känsliga åldern i de tidiga tonåren då det inte är helt okej om någon säger att man är tretton när man är fjorton.

I natt drömde jag att jag startade en sekt vars grundidé var att vallgravar är det viktigaste som finns och det stora målet vi strävade mot var att ta reda på vad som är idealdjupet i en vallgrav. Något som mina 95 000 anhängare i Kina var beredda att satsa stora pengar på. Jag berättade för min bror om forskningen som bedrevs på området och han tittade misstroget på mig.
- Men, eh, det är ju inte särskilt svårt att räkna ut. Han fnös och började rita upp en mängd ekvationer samtidigt som han räknade högt.
-2,17 meter. Så, det var ju inte så svårt.
Jag kände mig tillintetgjord och undrade hur mina anhängare skulle reagera när de fick veta att det var så här enkelt. Därför började jag fundera på om vi även borde ha andra saker att kämpa för.
Vad tror vi på förutom vallgravar?

Jag har äntligen förstått poängen med att sätena i de äldsta spårvagnarna står omlott. Så här är det mina damer och herrar: dessa sätens placering har en strategisk och omsorgsfull baktanke. De gör det nämligen möjligt att sitta bredvid en främmande människa - utan att sitta precis bredvid en främmande människa. De skapar avstånd. Något som borde uppskattas då folk desperat letar efter tomma dubbelsäten på varje buss, tåg eller spårvagn. Sitter det då redan en på varje dubbelsäte så är det många som hellre står upp eftersom man annars måste betrakta alla passagerare väldigt noga för att utröna om de kan vara av typen ”jag tror att det är okej att prata med den som sitter bredvid mig”.

För fy skäms på den som pratar! Värst är fyllona. De pratar högt om vad som helst. Gärna om hur folk ser ut och beter sig, eller, i det värsta tänkbara scenariot: fyllot drar en fräckis. Då sitter det stackars offret och hummar artigt men vill helst sjunka genom jorden. Vänder sig bort och stirrar ut genom den ständigt immiga rutan, men alkoholen går inte att hyssja, den får den berusade att glömma alla väl inrepeterade normer.

Jag klev på en alldeles full spårvagn igår. En vagn som av någon anledning luktade kanelbullar och var packad så till den grad att man knappt behövde hålla i sig när man stod upp. Jag säger knappt eftersom jag ändå borde hållit i mig. När vagnen krängde till tappade jag balansen och tjejen som stod bredvid mig fångade ofrivilligt upp mig. Hon gjorde det inte med mening utan råkade bara stå i vägen när jag föll.

Det var då jag gjorde bort mig. Jag skrattade och bad om ursäkt. En tyst vagn. Jag skrattar. Och ber om ursäkt. Som tur var insåg hon mitt misstag innan jag gjorde det. Hon låtsades inte höra mig, tuggade hårt på sitt tuggummi och bläddrade i sin Metro så att tidningspappret prasslade högt, liksom för att kompensera mitt fåniga skratt som alla satt och skämdes för.

I Sverige är vi rädda för allt, främst för att prata med varandra. Vi hyssjar och smyger för att ingen ska märka oss och störas av vår närvaro. Det är uppenbarligen så Rädda barnen agerar, de hyssjar och smyger, och låtsas att alla barn redan är räddade – för tänk om någon blir störd?

Min mobiltelefon behövde laddas så för första gången på skrämmande länge lämnade jag den hemma.
Jag kände mig handikappad, satt och funderade över hur många som försökte nå mig just nu och än värre, tänk om någonting skulle hända.

Tänk om spårvagnen slutar fungera, tänk om jag kommer på att jag måste ha tag i någon nu, nu, nu. Jag är ju född på 80-talet, jag är inte van att vänta. Jag blir stressad.

Mitt emot mig sitter en man och tuggar tuggummi. Nageln på hans lillfinger är längre än vad mina naglar någonsin varit. Min puls ökar i takt med hans tuggande. Det är inte bara han som tuggar. De är flera. Och alla tuggar de i samma takt.

Tuggtuggtuggtugg.

Folk grejar med sina mobiler. Bortsett från frisyrerna är det som om scener från 80-talets freestyle- och tuggummi-era spelas upp framför mig.

Tuggtuggtuggtugg.

Jag är lättad när jag kliver av vagnen och för första gången på flera veckor tycker jag om kylan.

I söndags skulle jag åka långt ut i ingenstans för att göra en intervju med en fantastisk människa. Problemet är att det är svårt att hitta till långt ut i ingenstans. Jag har varit där förut men tyvärr lägger man ju inte riktigt vägen på minnet om man inte själv rattar bilen.

Jag förberedde mig alltså genom att skriva ut en karta och en vägbeskrivning från internet. Det var ingen bra idé. Eniro höll mig i handen när jag körde vilse och hamnade ännu längre ut i ingenstans fast åt andra hållet. Tack Eniro!